Recension: Processen av Franz Kafka

Romanen utkom 1925 och nedtecknades ursprungligen på författarens tyska modersmål. Bokens tyska titel titeln var ”Der Prozess” och romanen fanns att tillgå på svenska först 1945, då med den svenska titeln Processen.

Processen författades av den tysk-tjeckiske juden Franz Kafka. Han föddes den 3 juli 1883 i Prag och var den förstfödde sonen i en sex barn stor syskonskara. Kafkas två bröder avled redan vid ung ålder och hans uppväxt delades därför endast av hans tre yngre systrar. Franz uppväxtår präglades i stor utsträckning av hans fader och deras samvaro övergick allteftersom hans liv fortskred till att bli en allt bistrare relation. Franz fader hette Hermann och arbetade som grosshandlare vilket medförde att han stundtals var bortrest och därför inte fanns närvarande under delar av Franz barndom. Hermanns käresta hette Julie, även om många tvivlade på om hon någonsin verkligen älskade Hermann. Detta och flera orsaker därtill medförde att tillvaron hemma hos familjen Kafka var tämligen tragisk. Fadern ansågs av såväl Franz som av vänner till familjen vara en burdus och ohövlig person. Han förväntade av sina barn att de skulle följa i hans fotspår och överta familjens affärer efter honom. Detta var något som gick stick i stäv med Franz egen vilja och föranledde det hat som utvecklades dem emellan. Franz har i vuxen ålder skriftligen liknat deras relation såsom ett krig. Han kritiserade flera gånger sin fars syn på barnuppfostran. En natt när Franz störde sin fars sömn genom ihärdigt hostande åtnjöt han straffet att stå ute på balkongen hela natten iförd endast nattskjorta. Uppfostringsidealen som hans pappa hyste tillit till var enligt Franz inte bara ett tecken på faderns dåliga omdöme utan också den direkta orsaken till hans senare hälsoproblem i livet. Franz förknippade de flesta problem och motgångar han upplevde i livet med sina svåra uppväxt och ansåg att fadern bar hela skulden till hans framtida missöden i livet.

Kafka började vid sex års ålder på den tyska folk- och borgskolan. Han var blyg och tystlåten, men uppvisade en stor begåvning och tog sig efter avslutad grundskola vidare in på det tyska läroverket i Prag. Kafkas egen syn på sin utbildning och studietillvaro var dock inte särskilt optimistisk. Han ansåg sig ha avtjänat första delen av sitt straff och sade sig ha lurat fångvaktarna och domarna. Läroverket uppfattade han som en stel byråkrati, som den enskilde studenten inte kunde påverka. Kafka genomled redan under studietiden återkommande perioder av nedstämdhet. Denna nedstämdhet övergick alltmer i depression, vilka han återföll i under delar av sitt resterande liv. Efter att ha avslutat sina studier vid läroverket sökte sig Kafka vidare in på universitet där han avverkade diverse juridikstudier och slutligen också erhöll en juris doktorsexamen. Kafka ägnade en stor del av studietiden till skrivandet och han fick under denna tid bekräftat för sig själv att hans kall i själva verket var författarskapet.

Efter att Franz avslutat sina universitetsstudier gjorde hans far ett sista försök att involvera honom i ett riktigt arbete och därigenom få bort honom från ”dumheterna” med studier och skrivande till vilket fadern hade ett oerhört kritiskt förhållningssätt. Planen som sattes i verket var noga genomtänkt och syftade till att Franz skulle godkänna sitt medverkande i en nystartad fabriksverksamhet. Affärerna finansierades med faderns pengar men drevs officiellt av Franz svåger Karl Hermann. Deltagandet som Franz infann sig i var ursprungligen avsett att vara ett passivt partnerskap men det kom med tiden att bli en heltidssysselsättning för honom. Eftersom svågern ofta var bortrest på affärsresor tvingades Franz sköta affärerna, vilket han enligt egen utsago var fullständigt inkompetent till. Franz omdöme visade sig vara riktigt och affärsverksamheten började ganska omgående att gå med förlust. Detta innebar ytterligare dispyter mellan Franz och hans far då denne anklagade Franz för att ruinera både släkt och familj. Upplevelsen som detta gav upphov till var en känsla av att vara påtvingad att utföra ett krävande arbete som han egentligen inte föresatt sig att genomföra. Ur Franz dagbok kan man läsa hur han beklagade sig över fabriken och dess göromål. Han beskriver hur han låg på soffan och försökte finna anledningar till att inte hoppa ut genom fönstret för att komma ifrån problemen. Det var för övrigt inget ovanligt att Franz övervägde självmord, då hans grundinställning till livet var att det var ett straff vilket man enbart kunde frånkomma genom döden. Slutligen avslutades affärerna och den misslyckade affärsrörelsen innebar en om möjligt ännu mer förhatlig situation mellan Franz och hans far.

Franz drömde om att kunna livnära sig på sitt författande men han var realist nog att inse att det var en omöjlighet för honom att livnära sig på sitt skrivande och han tog därför anställning på ett advokatkontor. Under denna tid upplevde Kafka sin första stora förälskelse i en kvinna vid namn Felice Bauer. De förlovade sig med varandra men bröt förlovningen ganska omgående, vilket troligen var en konsekvens av Kafkas dåliga självförtroende. Brev dem emellan vittnar om hur Felice försökte övertyga Franz om att de skulle ingå äktenskap. Franz i sin tur försökte övertyga henne om hur oduglig och otillräcklig han var för henne. Spekulationer gjorde gällande att Franz skulle vara rädd för att återskapa sina föräldrars äktenskap och därför avskärmade sig från kärleken. Turerna med Felice medförde att Kafka inledde en ny epok i sitt liv. Han påbörjade ett nytt arbete på försäkringsbolaget Arbeiter-Unfall-Versicherungsanstalt. Där arbetade han som tjänsteman med att handlägga olyckfallsförsäkringar. Efter en tid började han dessvärre att känna det ursprungligen intressanta arbetet på kontoret som alltmer påträngande. Han ansåg sin arbetsuppgift vara överflödig trots att ledningen deklarerade hur ovärderlig hans insats var. Självmordstankar genomsyrade hans vardag och slutligen drabbades han av ett nervsammanbrott. Kafka uppvisade klassiska tecken på mental instabilitet såsom självförakt, hypokondri och obeslutsamhet. Efter en tid på vilohem lyckades han tillfälligt kurera sig och återupptog därefter återigen sitt arbete på försäkringsbolaget.

En morgon innan Franz skulle bege sig till sitt arbete drabbades han av en kraftig lungblödning. Han fullföljde trots sitt allvarliga sjukdomstillstånd sina åtaganden och uppsökte läkare först efter arbetsdagens slut. Läkaren konstaterade att Franz led av lungtuberkulos vilket medförde att han tvingades avstå en stor del av sitt arbete på kontoret för att istället kurera sig på olika vilohem. Han insåg redan vid insjuknandet att han skulle tvingas att bära med sig sjukdomen för resten av livet och beskrev sin situation som att ständigt bära ett laddat vapen. Hans allmäntillstånd förvärrades alltmer och slutligen utvecklade han också tuberkulos i stuphuvudet med följden att han inte kunde tala eller inta föda. Han vårdades under sista delen av sitt liv på ett sanatorium vid namn Kierling. Det är också på detta sanatorium som han i praktiken slutligen svalt ihjäl till följd av sin oförmåga att tillgodogöra sig näring. Franz Kafka dog 1924 och uppnådde endast en livslängd på 40 år. Begravningen ägde rum i Prag, där också hans grav finns att beskåda än idag.

Handlingen i Franz Kafkas mest centrala verk, Processen, kretsar i huvudsak kring endast en enda person, nämligen romanens huvudkaraktär Josef K. Han är i 30 års åldern, men har trots sin ringa ålder redan lyckats etablera en framgångsrik karriär inom banksektorn. Med sitt korpsvarta hår och sin smärta kroppsbyggnad ger han tillsammans med kostym, hatt och en välvårdad överrock ett ordentligt och stilfullt intryck. Bankens högste direktör lovordar Josef och lyckan tycks le mot honom. Tyvärr finns det ett litet orosmoln på den annars så klara himlen, Josef K har drabbats av en process. Till en början upplever Josef inte processen som särskilt betungande. Han fortsätter att flitigt praktisera sitt artiga och korrekta beteende när han samspråkar med sina bekanta. Josef är en person som alltid förutsatt sig vara alert och han låter inga överilade impulser styra hans handlande. Noga och metodiskt analyserar han tillvaron och låter sitt förnuft leda honom genom de valsituationer som uppkommer. Han trivs med sina arbetsuppgifter på banken och hans kunder respekterar honom för hans goda affärssinne och gedigna kunskaper. Josef fungerar väl i det sociala livet och har inget otalt med någon annan människa. Hans personlighet och mentala stabilitet förändras dock gradvis allteftersom processen tränger sig in i hans liv. Han lyckas inte längre förhålla sig oberörd till det annalkande rättegångsförfarandet. Han avstår till en början enbart sina fritidsaktiviteter för att istället fundera över hur han ska bevisa sin oskuld. Det står dessvärre ganska snart klart att han inte kan lösa processen utanför arbetets tidsrymd. Han tvingas alltmer att fundera över sin situation vid tillfällen då han egentligen borde ha ägnat all sin koncentration och tankeverksamhet åt arbetsuppgifterna på banken. Detta medför i sin tur att han får svårt att upprätthålla yrkesutövningen på banken, vilket ytterligare får som konsekvens att hans psyke utsätts för en allt mer påfallande stress. Han upplever sina tidigare medarbetare som fiender och hans attityd till andra människor förändras till det negativa. Bankens kunder, vilka han tidigare varit så förtrogen vän med blir oförskämt avsnästa när dom försöker påtvinga honom hans uppmärksamhet. Processen mot honom innebär också att han får en större insikt i samhällets förfarande och denna insikt gör att han äcklas över sin medborgerliga situation. Hans ursprungligen tillförlitliga tilltro till samhället försvinner fullständigt i takt med att hans psykiska välbestånd förfaller. Inte bara hans psykiska hälsa far illa, även fysiskt magrar han och han ger ett allt sjukare och svagare intryck inför sin omgivning. En dramatisk men inte alls oväntad försämring av hälsotillståndet sker när han efter en arbetsdags slut upplever kraftiga hallucinationer. Detta medför att han antar en allt vanskligare och mer verklighetsfrämmande inställning till sin livssituation. Det omdöme, vilket han tidigare kunnat förlita sig på har nu svikit honom helt. Han gör upprepade felbedömningar och inser själv att hans tidigare mentala skärpa nu slutgiltigt övergivit honom. Han undgår att upptäcka viktiga skeenden i processens fortskridande och inser att hans möjligheter att reda ut tillvaron är obefintliga på grund av hans opålitliga omdöme. Josef K:s tankeverksamhet uppslukas efter hand fullständigt av processen och han förmår inte längre ägna någon som helst fokusering på vare sig sitt arbete eller privatliv. Josef K har raserats till oigenkännlighet och han besitter inte längre de personliga egenskaper som från början gjorde honom så omtyckt och respekterad.

Det förekommer ytterligare ett par personer i romanen som förtjänar ett omnämnande. Dessa personer figurerar inte i någon större utsträckning, då boken är väldigt är centrerad kring Josef K. Vicedirektören på den bank där Josef verkar utövar ständigt konkurrens om maktpositionen på banken. Vicedirektören är en åldrad man, men hans åldersrynkor ger inte intryck av svaghet utan tvärtom framhäver de styrka och erfarenhet. Han drar fördel av Josefs sviktande hälsa och övertar efter hand en väsentlig del av Josefs arbetsuppgifter. Josef uppfattar detta som ett intrång på hans område, men det är oklart huruvida det enbart är en uppfattning som Josef besitter eller om det i själv verket förhåller sig som ett medvetet försök till utmanövrering från vicedirektörens sida. Efter att processen fortlöpt en tid inträder Josefs farbror Karl i handlingen. Han är en frispråkig och högljudd godsägare från landsbygden. Han gestikulerar vilt när han pratar och har svårt att lägga band på sig själv. Farbrodern ger ett eldflammigt intryck när han med sin stora panamahatt på sned skriker åt allt och alla i sin iver att få saker och ting uträttade. Farbrodern är också den person som introducerade ytterligare en förekommande individ i romanen, nämligen advokat Huld. Advokat Huld är en hjärtsjuk gammal man som tillbringar hela dagarna liggandes i sin säng. Han har långt skägg, som för övrigt är ett karakteriserande drag för alla inom domstolsväsendet. Advokaten uppnår aldrig ett tillfrisknande, men uppvisar trots sin sjukdom en oerhörd pondus och makt då han åtnjuter respekt av såväl höga domstolstjänstemän som sina klienter. Advokaten uppvisar även prov på ett visst översitteri då han förmanar Josef, liksom man förmanar ett barn, vad gäller rätt och orätt i hans handlande. För att klara sig vårdas advokat Huld av en kvinnlig uppasserska. Hon heter Leni och kommer med tiden inte enbart att ägna sig åt advokaten utan också åt Josef, då i egenskap av hans älskarinna. Hon har utskjutande ögon vilka tillsammans med hennes runda ansiktsform förmedlar ett närmast dockaktigt utseende. Enligt advokaten har Leni inte bara ögon för Josef utan hon attraheras även av andra klienter då dessa tydligen förmedlar någon alldeles särskild tilldragelse. Leni har genom sitt arbete hos Huld blivit väl förtrogen med domstolsförfarandet och använder sina kunskaper för att råda Josef i hans beslutsfattande. Hon är också en av de få personer som verkligen värnar om Josef och uttryckligen visar sympati för honom. Den andre romankaraktären, som tillsammans med Leni önskar Josef välgång i livet är en kvinna vid namn fru Grubach. Hon äger och tjänstgör på det pensionat där Josef är bosatt. Med sin mulliga kroppsbyggnad och det ständigt åtsittande förklädet vars midjeband skär djupt in i hennes kraftiga buk utför hon allehanda uppgifter på pensionatet. Hon tillmötesgår gärna Josef i hans önskemål och anstränger sig för att vara honom till lags. Trots sin vänliga inställning har hon en opassande egenskap att ibland uttrycka sig opassande inför Josef, vilket förargar honom. Deras relation är inte enbart av vänskaplig art. Hon har också lånat en betydande summa pengar av Josef. Detta ligger dock inte till grund för hennes uppfattning att Josef är hennes bästa och käraste hyresgäst. En av de personer som utgör en ganska liten men långt ifrån obetydlig del av romanens handling är den målare som Josef får kontakt med genom en affärsbekant. Målaren eller Titorelli med vilket han signerar sina tavlor, livnär sig på att måla domstolsporträtt. Han iklär sig en nattskjorta och ett par linnebyxor. Byxorna hålls uppe av en rem vars fria ände slänger omkring åt alla håll när han rör sig. Barfota och med uppkavlade skjortärmar bearbetar han sina konstverk. Målaren uttrycker sig trots sin yrkestillhörighet välartat och närmast juridiskt. Hans förmåga att uttrycka sig såsom en domstolstjänsteman har han erhållit genom sina nära kontakter med de höga domare vilka han avbildar i konstporträtten.

Romanens huvudpersoner lever uteslutande i en stadsmiljö. Stadens namn uppges aldrig, men det är inte heller av större intresse eftersom handlingen är av psykologisk karaktär. Staden framställs som en sedvanlig europeisk storstad och författaren avsåg troligen att beskriva den moderna tidsepok han levde under. Eftersom romanen är över 70 år gammal framstår miljöerna en aning otidsenliga. Vid ett flertal tillfällen använder Josef K hästdroskor för att fortskaffa sig vilket knappast kan anses vara en modern företeelse. Allt arbete på banken sker manuellt och alla handlingar finns i pärmar och på pappersark vilket ytterligare förstärker bilden av en förgången tid. Det är inte heller trovärdigt att dagens banktjänstemän skulle inhysa sitt bohag på ett litet pensionatsrum. Husen är träkonstruktioner och väggarna uppvisar ofta smala springor mellan plankorna vilket knappast förekommer på moderna byggnationer. Kvinnor innehar inga betydelsefulla positioner i samhällshierarkin och Josefs besök hos en prostituerad beskrivs inte som något degraderande för hans personlighet. Vår tids domstolstjänstemän bär knappast uteslutande svarta rockar och deras ansikte pryds inte av långa helskägg. Överhuvudtaget förefaller miljöbeskrivningarna vara en tillbakablick bakåt i tiden även om författaren säkerligen avsåg att skildra en ständigt modern och tidlös tidsålder.

De geografiska platser där handlingen utspelar sig utgörs av de olika delar av staden och de byggnader som förekommer i respektive stadsdel. Pensionatet beskrivs som en lång korridor med dörrar in till de av gästerna hyrda rummen. Väggarna är tunna och det går att höra samtalen som förs i rummen intill. I en av korridorens ändar finns en matsal möblerad med ett långsmalt matbord placerat utmed ett avlångt fönster. Utanför pensionatet ligger ett nattcafé där det serveras undermålig mat. Från Josef K:s rumsfönster kan man blicka ut över en stadsgata. Pensionatet upplevs vara centralt beläget i staden, men det är inget som i egentlig bemärkelse bekräftas utifrån handlingen. Flera av romanens kapitel utspelas på den bank där Josef arbetar. Banken beskrivs inte särskilt ingående och det enda intryck man får är att det är en större bank som har en viktig betydelse för stadens finansliv. Josef handlägger olika ärenden på sitt stora kontor och bemöter de många kunder som dagligen besöker honom för att genomföra affärsöverläggningar. På kontoret spenderar han många timmar bakom sitt stora skrivbord eller framför kontorsfönstret, genom vilket han kan beskåda stadens kärna. I övrigt utspelar sig romanen egentligen bara i ytterligare två andra miljöer, i domstolskanslierna och hos den advokat som bistår Josef i processens ärenden. Advokatens kontor är väl tilltaget och indikerar på hans väldiga status och oomtvistade erkännande bland domstolens högre rannsakningsdomare. Kontoret framstår ur tre olika perspektiv. Det första är den sängkammare i vilken advokaten återhämtar sig efter sina hjärtproblem. Sängkammaren är dunkelt upplyst av ett stearinljus placerat på advokatens sängbord. Själv ligger han ordentligt nerbäddad under flera överkast och pälsar. Det är i detta rum som han utarbetar sina klienters försvarsålägganden. Detta trots att han innehar ett väldigt arbetsrum med stora utrymmen och högt till tak. Ett väl tilltaget möblemang inger närmast en bortkommen känsla hos de klienter som tidigare mottogs i arbetsrummet. Den tredje miljön förekommande hos advokat Huld är det välförsedda och mycket rymliga kök i vilket Leni utverkar måltidsbestyr och övrigt hushållsarbete. Köket beskrivs inte ingående eftersom Josef endast vistas i rummet vid ett enstaka tillfälle. Under den tid han tillbringar i köket är det dunkelt upplyst av liten lampa vid ingången. De enda egentliga detaljer han kan utröna i mörkret är en oerhört stor spis, vars storlek omfattar flera vanligt förekommande spisar. I anslutning till köket finns en liten skrubb som upptas i sin helhet av en enda säng. Skrubben bebos av en klient till advokaten och de enda attiraljer som återfinns är ett litet ljus och några domstolshandlingar som klienten i sin iver försöker förkovra sig i.

Domstolskanslierna inhyses i stadens utkanter, vilka märkligt nog också utgör de fattigaste och mest förslummade delarna av staden. Det är trångt mellan husen och smala kullerstensbelagda gator tränger sig fram mellan träkåkarna. Stadsdelen befolkas i huvudsak av arbetare och de flesta husen tjänstgör som arbetarbostäder. Butiksägare inhyser sin verksamhet på bottenplanen utmed gatorna eller i källarvåningarna. Det är ett svårorienterat område och domstolskanslierna underlättar inte tillvaron genom att skylta med sin närvaro. Inuti husen virvlar det av trappor och korridorer. Barn rusar omkring i korridorerna och ibland viker de av in genom någon av alla de dörrar som vätter ut mot korridoren. Genom halvöppna dörrar skymtar små rum där flertalet människor har sin bosättning. Inuti husen är det än mer svårorienterat än utanför dem och det dröjer inte länge innan en besökare förirrat sig bland alla våningar och otaliga människor. Plötsligt kan dock domstolskanslierna dyka upp som ur intet. Alltid är dom stationerade i de vindsvåningar som återfinns allra högst upp i de väldiga husen. Trots domstolsväsendets överhet förefaller inte domstolskanslierna intagit någon särställning i staden. Tvärtom så återfinns dom inhysta och närmast undanskuffade i stadens mest nedgångna och förslummade bebyggelse. Domstolskanslierna består av långa korridorer med uppställda bänkar utmed korridorens sidor. På dessa kan besökare vänta i dagar innan de om möjligen blir bistådda av någon domstolstjänsteman. Här och var sipprar ljus ut i korridoren från något av de tjänstemannarum som har dörren öppen eller vars ingång inte pryds av en dörr utan istället av ett trägaller. Det som en besökare upplever som mest påfallande och besvärande på kanslierna är den enormt kvava luft och tryckande atmosfär som innesluter kanslierna. Den dåliga luftväxlingen tillsammans med solens gassande på det tjärade trätaket skapar trötthet och en fullständig utmattning hos alla besökare. Detta leder i sin tur till att de tvingas erhålla hjälp från utomstående för att överhuvudtaget kunna avlägsna sig från lokalerna. Statsapparaten innehar betydande resurser vilka även kommer domstolsväsendet till lags. Dessa resurser nyttjas dessvärre inte till investeringar för domstolsväsendets ändamål utan försvinner genom korruption och förskingring bland domstolstjänstemännen. Därför är det inte iögonfallande märkligt att rättsväsendet återfinns representerat i stadens allra mest nedgångna kvarter.

Romanen utspelar sig i flera olika sociala miljöer även om det inte alltid är vidare lätt att avgöra statusen och tillvaron för de människor som lever och verkar i respektive miljö. Helt klart kan man skönja en social splittring mellan bankens väletablerade kontor i stadens centrum och de förortsområden där domstolskanslierna inhyses. På banken återfinns förnäma affärsmän och direktörer som med välansade mustascher och fina kläder vittnar om en tillvaro i samhällets sus och dus. De besitter möjligheten att avnjuta avslappnande semesterseglatser till sjöss eller utflyktsresor till landsbygden för att koppla av och lämna vardagen för ett ögonblick. De högre tjänstemännen på banken är överställda vaktmästare och lägre tjänstemän som alltid står till deras förfogande. I stadens fattigare utkanter är situationen en annan. Där trängs människor med varandra i smått tilltagna rum, i vilka stora familjer tvingas leva mycket tätt inpå varandra för att överhuvudtaget ha någonstans att bo. Barnen i omgivningen visar prov på misär och umbärligt leverne. Puckelryggiga, smutsiga och klädda i trasor fungerar de levande bevis för den sociala utslagning och fattigdom som härskar i deras tillvaro. Livet på samhällets bakgator är hårt och flera av människorna är förstörda både till det inre och till det yttre redan innan de uppnått vuxen ålder. På pensionatet där Josef bor, lever flera olika individer som kan anses återspegla flera samhällsklasser. Detta kan tyckas lite märkligt då det inte är självklart att en banktjänsteman har sitt bohag tillsammans med en skådespelerska från någon av stadens mindre etablerade teatrar. Troligen är det romanens hemmahörande i en förgången tid som medför att två så vitt skilda samhällsklasser ändå lever såpass tätt inpå varandra. Advokaten och domstolstjänstemännen lever luxuösa liv i symbios med domstolsetablissemanget. Det utgör en nödvändig del av rättsapparaten och blir därför rikligt belönade för sina insatser. Advokaten hade tidigare ett stort manskap underställt sig. Dessa underställda arbetare bestående av brännvinsadvokater och mindre etablerade jurister fungerade som hans egen stab, vilken han kontrollerade till fullo. Ett liv i samklang med domstolsväsendet möjliggör personliga förmåner och en levnadsstandard oåtkomlig för den vanliga medborgaren.

Handlingen i processen är centrerad kring banktjänstemannen Josef K. Historien tar sin början redan i inledningen, då bokens första rad förmedlar handlingens huvudscenario: ”Någon måste ha förtalat Josef K, ty utan att ha gjort något ont häktades han en morgon.” Beskedet om häktningen erhåller Josef en helt vanlig vardagsmorgon då han liggandes i sin säng inväntade frukostserveringen. Frukosten uteblir och han bemöts istället av två vaktare från domstolen, vilka informerar honom om häktningsförfarandet. Josef reagerar argt och upprört gentemot vaktarna då han anser att de gör intrång på hans integritet. Efter diverse smärre tumultartade konversationer med vaktarna får Josef träffa en inspektör. Inspektörens avsikt är att klargöra restriktionerna som följer av det nyss uppkomna häktningsframställandet. Det framkommer aldrig varför han är häktad och inte heller innebär häktningen några större inskränkningar i hans liv. Josef lyckas inte få sin fråga om vilken skuld han anses gjort sig skyldig till besvarad, eftersom vaktarna och inspektören inte ens själva har insikt i vad anklagelsen egentligen omfattar.

I begynnelsen tror sig Josef ganska enkelt och smidigt kunna reda ut situationen då han anser det hela vara ett missförstånd. Han inser emellertid att det är allvar då han utsätts för den första rannsakningen av domstolen. Utan att veta vad han står anklagad för tvingas han hålla ett långt försvarstal inför en stor samling herrar tillhörandes domstolsväsendet. Han hånar och missaktar rannsakningsdomaren, vilket hans process tar omätlig skada av. Dessvärre inser han inte vad han ställer till med utan upplever sig själv som stark och oavhängd från domstolens maktutövning. Förhöret genomförs i ett sessionsrum uppe på den vind där domstolskanslierna huserar. Intill sessionsrummet finns ett bostadsrum som bebos av domstolens vaktmästare och hans fru. Det är vid kontakten med vaktmästarfrun som Josef genomskådar rättsväsendets skönmålade fasad. Han blir insatt i hur korruptionen och maktmissbruket praktiseras av de högre domarna mot domstolselever och övriga underställda i hierarkin. Josef blir också förtrogen med vaktmästaren. Vaktmästaren guidar Josef bland domstolskanslierna, där domstolstjänstemännen har sina kontor. Han plågas av den dåliga miljön på kanslierna och blir slutligen helt oförmögen att lämna byggnaden för egen maskin. Han upplever kanslierna som ett virvlar av korridorer som tillsammans med miljön i övrigt skapar ett ogripbart komplex ur vilket han helst av allt bara vill frånkomma. På kanslierna träffar han olika personer som liksom han själv drabbats av en process. Det är vid dessa sammankomster som det börjar gå upp för honom att processen är ett heltidsuppdrag vilket betar de åtalades hela uppmärksamhet och omöjliggör en vardaglig livsföring. Han försjunker allt mer i tankar kring sin process vilket försvårar hans ansträngande yrkesutövning på banken.

En dag när han är i färd med att avsluta sin arbetsdag hör han röster bakom en stäng dörr som han förmodar leder in till en skräpkammare. Han sliter förvånat upp dörren och möts av en märklig syn. Inne i städskrubben står tre män. Två av männen är avklädda och den tredje läderklädde mannen förbereder att prygla de två andra med en käpp. Josef erinrar sig att han har träffat de båda männen tidigare och vilket visar sig vara riktigt. Det är nämligen de två vaktarna som häktade honom i romanens inledning. De är på väg att bestraffas för att de inte fullgjort sina plikter och för att Josef beskyllt dem för trolöshet inför rannsakningsdomstolen. Josef lyckas inte övertala bödeln att skona de två männen utan han slänger slutligen igen dörren och lämnar skyndsamt banken. Dagen därpå passerar Josef återigen dörren och hör ännu en gång röster bakom den stängda dörren till städskrubben. Han öppnar den och återupplever en procedur identisk med den från gårdagen. Det framgår inte i romanen huruvida denna händelse är verklig eller ej, men det ligger närmast till hands att anta att detta är den fullständiga kollaps som Josefs psyke genomlider till följd av processen mot honom.

Vid denna tidpunkt inträder Josefs farbror Karl i handlingen. Han är bosatt på landsbygden men är i staden för att uträtta några ärenden. Karl uppsöker Josef på banken och konfronterar honom med processen, vilken han ryktesvägen hört att Josef är indragen i. Josef bekräftar farbroderns farhågor och oroar denne då han anser att hela familjens ära riskerar att bli nersvärtad. Karl lovar att hjälpa Josef och övertygar honom om att de ska uppsöka farbroderns gamla vän advokat Huld. Advokaten tar emot farbrodern och Josef trots att han ligger nerbäddad på grund av hjärtlidande. De diskuterar Josefs situation när det plötsligt står klart att de inte är ensamma i rummet. I en mörk vrå i rummet sitter en mäktig rannsakningsdomare vilken kan drastiskt avgöra processens utgång. Tyvärr så spolierar Josef möjligheten genom att lämna sällskapet för advokatens uppasserska Leni. Han tillbringar en kärleksstund med Leni och försummar därigenom möjligheten att dra nytta av advokatens celebra besök. Josef gör under en längre period återkommande besök hos advokaten. Huld ömsesidigt varnar respektive uppmuntrar Josef då denne hela tiden försöker driva processen mot ett slut. Advokaten förklarar hur viktigt det är att lämna in en försvarsinlaga. Samtidigt bestyrker han hur fördelaktigt det är att en sådan ännu inte lämnats in då den senast tiden varit mycket ogynnsam för ett inlämnande av en försvarsinlaga. Advokat Huld berättar för Josef hur bra hans process ligger till och hur fördelaktigt någon insatt person uttalat sig. Dessvärre är denna person inte av någon högre rang i den oändliga hierarkin inom domstolsväsendet. Dessutom har andra personer uttalat sig väldigt illavarslande. Josef pendlar mellan hopp och förtvivlan då ena stunden allt tycks vara på väg att vara uppklarat till att processen knappt ens har tagit sin början. Slutligen bestämmer han sig för att avsäga sig advokaten då han anser att denne inte uträttar någonting och inte heller driver processen framåt.

Efter att ha avsagt sig advokaten står Josef ensam gentemot rättsväsendet och är därmed helt utelämnad åt sig själv. Josef får dessbättre hjälp från oväntat håll. En av bankens kunder förmedlar en kontakt med en av domstolens porträttmålare. Målare innehar genom sina kontakter med rannsakningsdomarna en nästintill oinskränkt makt och förmår till och med att avgöra en process utfall. Målaren klargör för Josef att det egentligen finns tre olika alternativ till att undkomma domstolen. Det första alternativet kallar han verkligt frikännande och är endast möjligt att uppnå för den åtalade som är fri från skuld. Denna utgång av en process finns endast beskriven i legender och inga verkliga rättsfall kan bekräfta att ett verkligt frikännande någonsin ägt rum. De andra två lösningarna består i det skenbara frikännandet och uppskovet. Det skenbara frikännandet innebär att målaren med sina kontakter förmår olika domare att intyga den åtalades oskuld och på så vis undanröja åtalet. Den person som processen berör är dock endast skenbart fri för handlingarna och misstankarna finns arkiverade och rätt som det är kan någon ny rannsakningsdomare få ärendet på sitt bord. Domaren kan anse ärendet intressant och återuppta processen. Det tredje alternativet innebär att processen framåtskridande förhalas. Utdragandet av processens tidsåtgång ger utrymme för ett stadium där den åtalade närmast kan anses blivit beviljad ett uppskov. Josef anser sig oskyldig och vill egentligen uppnå det verkliga frikännandet. Han lovar att återkomma till målaren för att lämna besked när han närmare har analyserat de olika alternativen. Josef får dock aldrig möjlighet att återkomma till målaren eftersom hans process kommer att bli avgjord dessförinnan.

Josef blir en arbetsdag ålagd att bemöta en god vän till bankdirektören. Gästen, en italiensk affärsman, ska av Josef bli förevisad stadens sevärdheterna. Affärsmannen har ont om tid och därför väljer man att avlägga endast ett besök, nämligen på stadens största byggnadsverk, domkyrkan. En kylig höstkväll beger sig Josef till kyrkan för att invänta affärsmannen. Efter en lång väntan står det klart att hans förberedelser i italienska varit förgäves då affärsmannen inte tenderar att inställa sig. Josef undkommer det ruskiga vädret genom att tillbringa väntan inuti domkyrkan. Där spenderar han tiden med att studera de dunkelt upplysta kyrkliga utsmyckningarna och konstverken. Han avbryts efter en stund av en präst som med hög röst ropar hans namn. Josef söker sig mot rösten som kom från en liten stenkonstruerad predikstol. Prästen utger sig för att vara fängelsepastor och förklarar att processen har tagit en mycket illavarslande vändning. Efter en kortare dialog lämnar prästen predikstolen för att närma sig Josef. De båda går sedan omkring i kyrkan och för ett invecklat resonemang om en fikterad historia anspelandes på en fångvaktare och hans fånge. Argumentationen kretsar kring vem som egentligen är beroende av vem i historien. Är fångvaktaren beroende av fången för att ha en arbetsuppgift att utföra eller är fången beroende av sin vaktare. Resonemanget förefaller för mig som läsare en aning obegripligt. Det är torts allt antagligen i detta resonemang som Josefs process blir avgjord. Utan insikt i den djupa psykologiska diskussionen mellan Josef och prästen är det svårt att finna någon förnuftig och logisk förklaring till romanens avslutning.

Romanen avslutas lika plötsligt och oförklarligt som den inleddes. Josef befinner sig återigen på pensionatet när han hemsöks av två blekfeta herrar iklädda frack. Josef som inte väntade besök från de båda herrarna följer ändå villigt med dem när det för honom ut ur huset och vidare ut ur staden. Sällskapet gör halt när dom anländer till ett stenbrott i stadens utkanter. Här börjar herrarna placera Josef i olika positioner intill en sten. Sedan tar en av männen fram en stor slaktarkniv som han har haft hängandes innanför sin rock. De genomför någon form av procedur då de inte kan enas om vem som ska utföra den kommande handlingen. Männen vill hela tiden ge den andre parten företräde att välja initiativ. En procedur som för övrigt kännetecknar deras beteende i stort. Redan när dom kom för att hämta Josef på pensionatet gjorde dom sig oerhörda besvär med vem som skulle kliva innanför dörren först. Slutligen väljer den ena mannen att utföra den förestående avrättningen av Josef. Samtidigt som han höjer kniven öppnas ett fönster i ett intilliggande hus och en person lutar sig ut med utsträckta armar. Mannen tar ingen notis om detta utan pressar slaktarkniven djupt in i Josefs bröstkorg. Det sista Josef hinner uppfatta innan han dör är hur en av männen lutar sig över honom och yttrar följande: ”som en hund, det var som om skammen skulle överleva honom”. Ingen förklaring till händelserna i romanens slutskede förekommer vare sig det gäller processens egendomliga avgörande i domkyrkan eller det sista kapitlets märkliga förfarande när Josef slutligen likvideras utan något som helst egentligt motstånd.

Processen är en roman som verkligen kan vara ändamål för tolkningar och grubblerier. Stundtals är det svårt att avgöra om romanen är ett uttryck för en djup psykologisk samhällsskildring eller enbart ett orationellt verk av en psykiskt sjuk människa. Helt säkert anser jag att författaren har för avsikt att skildra ett förfallet rättssamhälle och den enskilde individens oförmåga att vinna en kamp gentemot ett stor ogripbar fiende. Franz Kafka ger tydligt uttryck för sin personliga avsky över hur rättskipningen tillämpas. Romanens huvudkaraktär uttalar sig vid ett flertal tillfällen oerhört nedvärderande över domstolsväsendet och hela romanen ger intryck av att kritisera byråkratin i samhället. När Franz Kafka avled klargjorde han i sitt testamente att flertalet av hans skriftliga verk skulle förstöras och att ingenting fick tryckas på nytt. Förklaringen till detta kan vara dessa romaner och novellers självutlämnande karaktär. Domstolsväsendet i Processen avspeglar väl den stela byråkrati som Franz själv upplevde i livet. Romanens huvudfigur är tjänsteman och arbetar med att handlägga olika affärsärenden. Franz Kafka arbetade större delen av sitt liv med att handlägga försäkringsärenden åt ett försäkringsbolag. Detta anser jag vara en slående likhet, liksom författaren och romanfigurens uppfattning om att deras arbetsuppgifter var både onödiga och överflödiga. Romankaraktären heter Josef K, också det måhända en medveten liknelse med författarnamnet Kafka. Det är svårt att avgöra huruvida romanen är en avsiktlig självbiografisk berättelse eller om handlingen delvis består av detaljer hämtade ur författarens egna liv. En något djupare och än mer osäker tolkning av Processen är att hela romanen beskriver hur en människas mentala hälsa förvärras för slutligen leda till ett psykiskt sammanbrott.

Den mest oförklarliga delen av romanen är de två sista kapitlen, vilka behandlar besöket i domkyrkan samt avrättningen. Resonemanget i domkyrkan mellan prästen och Josef är minst sagt invecklat och det är närmast omöjligt att inse hur detta resonemang dem emellan skulle vara avgörande för processens utfall. På något vis behandlar de troligen Josefs skuld, som då troligen skulle fastställas i resonemanget. Romanens sista kapitel är det mest obegripliga och kanske döljs här en viktig del av författarens syfte. De båda herrar som hämtar Josef använder sig av olika artighetsgester. De erbjuder varandra företräde att verkställa avrättningen. Kanske har författaren som syfte att skildra bödelns odelaktighet i utförandet eller hur formellt och opersonligt myndigheternas tillvägagångssätt är. Myndigheternas ansvar kan tänkas skildras såsom uppdelat på olika personer, vilka enskilt inte har någon delaktighet i vad som sker. Tillsammans skulle dessa personer dock kunna utgöra en organisation med fullständig befogenhet och ansvar över en uppkommen situation. Återigen är romanens sistkommande kapitel svåranalyserade och ovanstående tolkningar kan möjligen fullständigt sakna förankring i författarens verkliga avsikt. Författaren hade med största sannolikhet inte som syfte att berätta en historia eller förmedla en berättelse. Franz arbetade inte aktivt för att få sina berättelser publicerade och Processen tillhör en av de romaner som han överhuvudtaget aldrig avsåg att publicera offentligt. Därför är det svårt att hysa tilltro till att han ville väcka debatt eller förmedla någonting till en eventuell läsare. Det är svårt att avgöra trovärdigheten i de olika spekulationerna gällande romanens handling och syfte, men författarens inombords kritik och förakt gentemot byråkratin och rättsamhället är otvivelaktig.

Processen är skriven på ett lättbegripligt språk även om en delvis åldrad vokabulär används. Trots att romanens handling kretsar kring ett juridiskt förehavande så förekommer inga juridiska termer och inte heller något byråkratiskt språkbruk. Det förefaller en aning märkligt eftersom författaren själv genom sitt yrke och utbildning var väl förtrogen med denna form av terminologi. Inget dystert språk används men helhetsintrycket av romanen blir ändå tragiskt och deprimerande. Den enda humor som möjligen förekommer i romanen är den sarkasm som genomsyrar Josef K:s oerhört negativa attityd. Processen förmedlar meningslöshet och uppgivelse inför livssituationen och romanen är allt annat än munter läsning. Romanens handling i sig är inte särskilt spännande och väcker egentligen inga speciella tankar. Lite i efterhand kan romanens helhet dock väcka en del funderingar och tankar kring samhället och den egna livssituationen. Parallellen mellan den enskilde medborgarens utsatta position i en allt globalare världsordning och Josef K:s umbäranden kan vara en viktig lärdom. Romanen ger bra beskrivning av den enskilde medborgarens maktlöshet när han ställs mot en överordnad oöverskådlig motståndare. Det är ganska enkelt att identifiera sig med Josef K när myndigheterna eller maktkonstellationer i vårt samhälle genomför förändringar som drabbar utsatta människor. Känslan av medborgerliga rättigheter vilka omintetgörs genom den lilla människans obetydlighet gentemot överhetens byråkratiska allvetande. Det är också lätt att känna sympati för Josef då han överhopad med arbete upplever sig trängd av personliga motgångar, vilka demolerar hans konkurrensmöjligheter.

Processen upplevs under läsandet som långsam, stillastående och i avsaknad av en påtaglig handling. Det känns som om man vill att romanen helst av allt skulle ta slut och det är svårt att upprätthålla intresset för Josef K:s ältande av sin process. I slutkapitlen accelererar handlingen för att sedan anta ett obegripligt och abrupt slut. Efter avslutad läsning infinner sig en känsla av obegriplighet och man frågar sig vad som egentligen hände och varför romanen slutade som den gjorde. Franz Kafkas verk Processen är ingen roman att rekommendera. Den möjliga behållningen av romanen uppkommer först efter avslutad läsning och då är det endast huvudhandlingen som väcker tankar. Romanen fyller en viktig funktion då den trots allt avspeglar en människas maktlöshet inför myndigheternas maktutövande. Denna insikt anser jag att man kan tillskansa sig på ett mer konkret och lättförståeligt vis en på det sätt som det nyanseras i romanen. En del av författarens egenskaper att gestalta berättelsen är dock anmärkningsvärda. Kafka uppvisar en berömvärd förmåga att visualisera en outtalad destruktiv miljö. Han förmedlar skickligt känslan av det osynliga labyrintiska motstånd som ständigt möter romanens huvudkaraktär. Det som berättigar romanen är kritiken mot det byråkratiska rättsystemet och den känslouppviglande miljöframställningen. I övrigt är jag dessvärre villig instämma i Franz Kafkas eget nedtecknade testamente där han själv uttryckligen skriver: ”... Allt som finns kvar i min kvarlåtenskap av dagböcker, manuskript, brev, både andras och egna ska undantagslöst och oläst brännas ....” Franz Kafka ansåg sina litterära verk alltför odugliga och ointressanta för att kvarlämnas till eftervärlden.