IB-affären del två, JG-affären

Etablissemangets företrädare tycks onekligen stå i kö i syfte att göra ogenomtänkta uttalanden i JG-affären. Tidigare idag försvarade Leif GW Persson sin vän Jan Guillou. GW Persson gav en förklaring till Guillous oskuld som fick mordmisstänkta Mats Alm att framstå som en lögnare av rang. Nu på kvällskvisten gjorde även Ulf Bjereld ett försök att idiotförklara sin person. Han lyckades, se nedan.

Ulf Bjereld:

"Om han hade avslöjat statshemligheter som kunde äventyra rikets säkerhet, hade nog Säpo agerat."

Vilken naiv inställning. Säpo agerade i allra högsta grad. Man övervakade Guillou och hans sovjetiska kontaktman Gergel. Säpo varnade USA med anledning av Guillous dubbelspel med mera. Nog gjorde Guillou tillräcklig skada i egenskap av sovjetlakej, men förmodligen skulle Säpo tvingas avslöja en och annan källa om man skulle stoppa Guillous samarbete med ryssarna. Arne Lemberg läckte information till Säpo, måhända lämnade även andra medarbetare information om Guillou till Säpo? Dessutom skulle Säpos bevisning förmodligen inte räcka till en fällande dom i svensk domstol. Dessutom skulle man, om man ska tro Säpo-mannen Tore Forsberg, gå miste om sin "nyttiga idiot" i kalla krigets Sverige.

Guillou överskred i och med hans samarbete med KGB en gräns. En äkta journalist ska inte låta sig avlönas av en utländsk säkerhetstjänst, inte av någon säkerhetstjänst överhuvudtaget. En äkta journalist ska inte mörklägga sin koppling till en främmande nations säkerhetstjänst i sin memoarbok. En äkta journalist borde även vara beredd att backa upp sin historia om försök till journalistisk infiltration av en utländsk underrättelsetjänst i händelse av att "affären" uppdagas. Guillou gjorde ingenting därav. En tillfällighet? Ingalunda.

Avslutningsvis, i Mikael Holmströms artikel om JG-affären, dvs om IB-affären del två, i Svenska Dagbladet framgick att Guillou kritiserade en kollega med anledning av kollegans koppling till IB. Synd att Guillou glömde att skriva om sin egen koppling till KGB i samma memoarbok. Inte ett ord om samröre med KGB i en memoarbok om 467 sidor. Kanske dags att släppa en ny upplaga av Ordets makt och vanmakt, Guillou? Varsågoda, några förslag på ny titel. "Mitt liv som KGB-spion", "I nyttiga idiotins hemliga tjänst", "Kamrat Gergel och 40 års vänsterjournalistik", "JG-affären, IB-affären del två". Jag vill givetvis att Guillous ärende undersöks in i minsta detalj, men min önskan torde inte gå i uppfyllelse. Egentligen behövs inte några ytterligare bevis, ty Guillous eventuella brott torde vara preskriberade, om ens åtalbara från första början. En sak ska vi dock aldrig låta falla i glömska. Guillou avlönades av Sovjetunionens säkerhetstjänst KGB i syfte att utföra säkerhetstjänstens uppdrag. Uppdrag som bestod i att via svensk massmedia sprida USA-fientlig propaganda, stjäla information om vilka som arbetade på USAs ambassad med mera. Jag skulle inte bli förvånad om en och annan dödskalle från Pol Pots, Mao Zedongs och Kim Il Sungs tid vid makten tittade fram om man gläntade lite på dörren till Guillous garderob. Guillou borde nog dra en lättnadens suck med anledning av att sanningen gällande hans samröre med Sovjetunionen torde vara en väl förborgad statshemlighet i Rysslands spionarkiv.

Mikael Homlström:

"I sin nyutkomna självbiografiska bestseller "Ordets makt och vanmakt" på 467 sidor nämner Jan Guillou inte med ett enda ord sina KGB-kontakter."

Vilken tillfällighet, inte sant?

Expressen:
Ulf Bjereld: Jan Guillou rörde sig ofta i en gråzon under sina tidiga journalistår.

Svenska Dagbladet:
Kontakten når alltid en gräns

Tidigare inlägg i samma tema:
Leif GW Perssons aningslösa inställning till Jan Guillous spioneri