Claes Borgström replikerade idag Göran Hägglunds utmärkta debattinlägg om svensk statsfeminism. Jag kom inte längre än till brödtextens inledning innan frågan infann sig. Är Borgström en feministisk idiot? Han gjorde nämligen en präktig logisk kullerbytta redan på rad ett.
Claes Borgström:
"Göran Hägglund skjuter sig i foten flera gånger om när han ställer ”Sveriges radikala elit” mot ”vanligt folk” (DN Debatt 17/9). Det är just elitister som brukar göra anspråk på att känna ”vanligt folk”"
"Efter nästan 30 år i advokatyrket och sju år som Jämställdhetsombudsman så har jag mer erfarenheter och större personlig kännedom om människors livsvillkor i Sverige än många andra. En del av mina upplevelser av människors utsatta förhållanden har jag under skinnet."
Say what? I debattartikelns första stycke kritiserade Borgström elitisters påstådda folkliga förankring. I artikelns andra stycke framhöll han sig egen folkliga förankring? Ridå?
Nu ska vi inte hänga upp oss på Borgströms inledande ologiska groda utan istället studera hans övriga motsägelsefulla resonemang. Till att börja med handlade Hägglunds debattartikel uteslutande om Sverige och svenska etablissemangets kontrollbehov avseende vanliga människors liv. Således måste man strunta i Borgströms osakliga uppräkning av internationell ojämställdhet.
Borgström försökte givetvis genom att påtala internationell ojämställdhet förstärka debattartikelns efterföljande uppräkning av nationell ojämställdhet. En ojämställdhet som exkluderade männens utsatta situation i svenska samhället. Männens överrepresentation avseende självmord, missbruk, militärtjänstgöring etc undvek Borgström som av en ren tillfällighet att kommentera. Borgström försökte inte ens ursäkta ovanstående orättvisa förhållande med feministernas sedvanliga rappakalja i form av patriarkatets förtryck, vars förlängning påstås vara ett förtryck av män. En annars vanlig feministisk bortförklaring till mäns umbäranden i svenska samhället.
Borgström hävdade att statens politiska indoktrinering av all vetenskaplig verksamhet via så kallad genuscertifiering gick hand i hand med tanken om jämställdhet. En i allra högsta grad felaktig inställning, ty statens genuscertifiering torde ha som enda mål att åstadkomma en politisk styrning av all vetenskaplig verksamhet vid landets alla universitet. Sveriges vetenskapliga forskning torde därigenom riskera att bli ofri och raka motsatsen till vetenskaplig i ordets rätta bemärkelse. Sverige inrättade en gång i tiden världens första rasbiologiska institut. Nu ska vi återigen göra vetenskap av politik och låta politisk styrning färga universitetsvärldens forskning.
I debattartikelns avslutande del visade Borgström prov på klassisk feministretorik. Han försökte nämligen missförstå Hägglund med avsikt. Vi såg prov på samma lömska strategi i samband med att feministerna kritiserade kammaråklagare Hillegrens utspel i våldtäktsdebatten.
Claes Borgström:
"Men med sin elitistiska utgångspunkt så tror Hägglund att folk i allmänhet därutöver inte har något intresse för kultur och politik."
Fel. Hägglund hävdade nämligen att vanliga människors politiska intresse inte gick att jämföra med politikers stora politikintresse. Någon förvånad? En hockeyspelare torde vara intresserad av att spela ishockey i en större utsträckning än en genomsnittlig fågelskådare och en fågelskådare torde inneha ett större fågelintresse än en genomsnittlig hockeyspelare, inte sant? Tämligen enkel logik som Borgström i egenskap av feminist föga förvånande förbisåg. Att prioritera politik lägre än Sveriges politikerelit torde inte innebära total avsaknad av intresse, men väl en annan prioriteringsordning. Nedanstående citat utgjorde Hägglunds verkliga påstående, alltså inte Borgströms avsiktliga missförstånd i form av tillämpad feministisk härskarteknik.
Göran Hägglund:
"Verklighetens folk har jag kallat den breda del av Sveriges befolkning som lever ett alldeles vanligt, hederligt arbetande liv och för vilka politik kommer i andra hand."
Skolkade sig Borgström igenom skolans svenskundervisning? "...i andra hand" ska inte tolkas som inte alls utan precis som Hägglund skrev, nämligen "...i andra hand". I andra hand, inte inte alls utan i andra hand. Förstått?
Borgström torde inte förstå att en majoritet av Sveriges befolkning inte vill ha med honom, Mona Sahlin eller Socialdemokraterna att göra överhuvudtaget. I vanliga svenskars ögon torde nämligen såväl Borgström som hans kollega Hägglund vara att betrakta som ett dj-vla pack. Hägglund försökte framföra ovanstående budskap i diplomatiska ordalag, men givetvis fick en radikalfeminist som Borgström allting om bakfoten.
We dont need no education. We dont need no thought control. Teachers, leave those kids alone.
Apropå Borgström. Jag såg till min stora fasa att Borgström fick en debattartikel publicerad i Svenska Dagbladet alldeles nyligen. Jag kommenterade aktuell artikel, se nedan. Jag höll på att spy i samband med att jag upptäckte Borgströms höga debattfrekvens. Snälla politikerelit, ge oss lite respit, låt folket återhämta sig en aning innan nästa feministiska propagandaoffensiv. Snälla, om så bara en vecka, ett dygn, en timma? Nej, f-n trot.
Dagens Nyheter:
”En gåta hur regeringen kan undgå att se förtrycket”
”Sveriges radikala elit har blivit den nya överheten”
Svenska Dagbladet:
Claes Borgström gör bort sig totalt
Wikipedia:
Statens institut för rasbiologi
YouTube:
Pink Floyd - Another Brick in the Wall
Tidigare inlägg i samma tema:
Claes Borgströms debattartikel i Svenska Dagbladet
Oppositionens rödgröna genusmupp slog till, igen
En genusmupp bland hermelinerna
