fredag, december 30, 2005

Styckmordet i Halmstad

www.bonnierfakta.se:

"Lennart Norén, Marcus pappa, ger i Styckmordet i Halmstad sin version av den ofattbara tragedi som drabbat familjen. Han beskriver hur en älskad son rycks bort på det mest bestialiska vis och hur familjen efter mordet får utstå en serie kränkningar från samhället – från smutskastning av Marcus i media till regeringens benådning av den man som erkänt mordet. Berättelsen är en obehaglig och hisnande resa genom det svenska rättssamhället, som tycks ha vänt brottsoffren ryggen."

Lennart Norén framhöll nyligen i SVT24:s program Studio 24 fyra huvudsakliga skäl till att hans familj upplevde sig kränkta, nämligen bokstavligen följande:

1. "Mordet, styckningen och skändningen av kroppen"
2. "Sensationsjournalistikens behandling av fallet"
3. "Rättsväsendets delvisa misslyckande då i att skipa rättvisa"
4. "Benådningen, en person blir till slut dömd för dråp och efter en relativt kort tid så blir den mannen benådad på grund av sjukdom"

I Studio 24 hävdade Norén också att "min uppfattning är att det finns ingen riktig rättvisa, det är så, det är någonting som haltar, vi har ett ofullkomligt system, rättsystemet klarar inte av att skipa rättvisa". Jag uppfattade Noréns utspel som en frän kritik av Sveriges rättssystem.

torsdag, december 29, 2005

Kritik mot Sveriges rättssystem i Studio 24

Lennart Norén, pappa till mördade Marcus Norén, medverkade i Studio 24:s senaste sändning. Lennart framförde kritik mot Sveriges rättssystem, vilket han hävdade kränkte hans familj i samband med åtalet mot hans sons banemän. Titta på SVT24:s sevärda intervju med Lennart Norén via nedanstående länk. Aktuell intervju återfinns 24:24 in i onsdagens program.

SVT24, Studio 24:
Mördade Marcus Noréns far berättar

onsdag, december 28, 2005

Hinsehäxan

Lillemor Östlin gjorde nyligen debut som författare med sin bok Hinsehäxan. Östlin blev rikskänd med anledning av att dåvarande justitieminister Lennart Geijer köpte sex av henne då hon försörjde sig som prostituerad. Östlin medverkade i samband med lansringen av hennes bok i SVT24:s program Studio 24. Hon bekräftade min tidigare farhåga gällande rättsväsendets åsidosättande av lag och rätt. Östlin menade att domstolarna tidigare dömde missbrukare till fängelse i avsaknad av bevis. Östlin hävdade vidare att domstolarnas godtyckliga tillvägagångssätt kom att omfatta även övriga brott allteftersom. Hon påstod att man i allmänhet måste bevisa sin oskuld utifall domstolarna ska ogilla ett åtal. Man kan beskåda aktuell intervju 21 minuter in i Studio 24:s senaste sändning. Östlins livserfarenhet gjorde hennes berättelse väl värd att lyssna till.

SVT24, Studio 24:
Kvinnlig kåkfarare berättar

Borgströms debattartikel i Aftonbladet

Sveriges så kallade jämställdhetsombudsman Claes Borgström, förkastade i en debattartikel i Aftonbladet ånyo vetenskapliga fakta och framförde i gengäld pseudovetenskapliga resonemang. Borgström inledde sin krönika med att i motsägelsefulla ordalag ömsom kritisera Brottsförebyggande rådets uppmärksammade forskning gällande invandrarnas brottslighet, ömsom försvara Brå:s försök att bringa klarhet i aktuell fråga. Borgströms debattartikel övergick sedan till att likna sedvanlig feministisk propaganda i avsaknad av verklighetsförankring. Borgström uteslöt i egenskap av sin politiska korrekthet biologiska skäl till rådande ojämställda förhållande mellan man och kvinna avseende brottsbenägenhet. Han hävdade även att en människas förmåga till omsorg och empati saknade förankring i biologisk existens, ett uttalande i fullständig avsaknad av vetenskaplig verifierbarhet. Vidare påstod Borgström att sociala skäl inte förklarade mäns överrepresentation i brottslighet. Borgström stjälpte därmed sin egen hypotes, ty i sådana fall borde biologiska skäl förklara rådande skillnad. Borgströms oförmåga att i egenskap av så kallad jämställdhetsombudsman se mäns utsatthet i nuvarande samhälle visade klarligen på Borgströms inkompetens. Avslutningsvis efterlyste Borgström ett genusperspektiv på forskning gällande brottslighet. Borgströms verklighetsfrämmande argumentation torde inte resultera i reell jämställdhet, utan snarare i ökad orättvisa medborgare av olika kön emellan.

Aftonbladet:
Brott begås av männen

tisdag, december 27, 2005

Socialdemokraternas misslyckade brottsbekämpning

Ur Socialdemokraternas partiprogram:

"Till välfärdspolitiken hör också tryggheten på gator och torg och i det egna hemmet. Samhället måste reagera tydligt mot brott och regelöverträdelser."

Brottsförebyggande rådet, Brå:

"Det totala antalet anmälda brott till polis, tull och åklagare har ökat kraftigt sedan år 1950, vilket är det år då vi började föra nationell brottsstatistik i Sverige."

"Fram till och med år 1964 ökade det totala antalet anmälda brott svagt. År 1950 anmäldes totalt drygt 195 000 brott och år 1964 anmäldes närmare 368 000 brott. Perioden mellan åren 1965 och 1980 präglas av en högre ökningstakt och av stora variationer mellan olika år. År 1970 anmäldes drygt 656 000 brott och år 1980 var antalet anmälda brott uppe i cirka 928 000. Tiden efter år 1980 fram till början av 1990-talet kännetecknas av en ännu högre ökningstakt. I genomsnitt anmäldes 31 000 fler brott per år. År 1990 anmäldes knappt 1 219 000. "

Brottsförebyggande rådets statistik avslöjade Socialdemokraternas politiska hyckleri. Jag kan inte låta bli att ifrågasätta medborgarnas förmåga skärskåda politisk propaganda med anledning av justitieminister Thomas Bodströms höga betyg i Aftonbladet/Sifo:s undersökning. Bodströms otillräckliga arbetsinsats bidrog gångna mandatperiod till en dramatisk ökning av antalet brott i Sverige.

söndag, december 25, 2005

Konung Carl XVI Gustaf anförde Sveriges opposition

Dagens Nyheter rapporterade nyligen om oppositionens fega taktik i samband med tsunamikatastrofen.
Medieforskare vid Göteborgs Universitet hävdade att Kung Carl Gustaf anförde Sveriges politiska opposition:

"Oppositionen lystrade längre till statsminister Göran Perssons maning till nationell samling. Först efter den DN-intervju som hölls med Kung Carl Gustaf den 10 januari där kungen sa att: "I vissa lägen är det bättre att agera än att inte göra nåt alls", kom de första kritiska uttalandena."

Dagens Nyheter:
DN-intervju med kungen öppnade för kritik

Älskade Jennifer

Alla medborgare upplevde måhända inte julefrid på julafton, dels med anledning av en enskild människas begångna övergrepp mot vederbörande, men likväl beroende på svenska rättssystemets kränkande behandling av våra medborgare.

På Jennifer Anderssons stiftelses hemsida kan man ta del av ett mord utifrån ett anhörigperspektiv. Nedanstående finns att läsa i kategori "Forum" på aktuell hemsida:

"Den 20 juni år 2001 mördades Jennifer, en glad och levnadsfull flicka, endast 18 år gammal. En 46-årig gift tvåbarnspappa, före detta polis i Grekland, tog sig rätt att kartlägga hennes liv och därefter strypa henne till döds. Vi minns Jennifer. Det är hennes stöd och hennes leende som ger oss styrkan att kämpa vidare. Vi minns också hennes önskan: Låt inte ondskan ta över det goda!"

Jennifer Anderssons stiftelse:
www.alskadejennifer.nu

fredag, december 23, 2005

God Jul

Alla besökare tillönskas en god jul.

Skicka Margareta Winberg till tjotahejti

Perssons smarta drag att tilldela Winberg en tjänst i Brasilien hjälpte föga. Winberg förmådde nyligen smuggla ut ett brev till anhöriga i Sverige. I nämnda brev gav Winberg uttryckligen sitt stöd till Laila Freivalds och hävdade att svenskarna i Sydostasien fick skylla sig själva apropå tsunamikatastrofen. Statsministern borde med anledning av Winbergs otillräckliga arbetsinsats i Brasilien och ovanstående idiotiska utspel skicka vederbörande till en ännu avlägsnare plats än Brasilien. Mitt förslag torde vara att skicka aktuell person till ett land i avsaknad av egentlig teknologi och på så vis undanröja hennes möjlighet att kommunicera med Sverige, exempelvis Tjotahejti, se Hermods atlas.

Tidigare inlägg i samma tema:
UD kritik mot Winberg

tisdag, december 20, 2005

Promilleparti i Sveriges Television, igen

Än en gång lät Sveriges Television en medlem av Feministiskt Initiativ medverka i en debatt. Fi:s lycksökerska Sofia Karlsson deltog i SVT:s program Debatt, som idag behandlade föräldraskap. Karlssons oseriösa resonemang i aktuell debatt förstärkte min bild nämnda parti som ett parti i avsaknad av verklighetsförankring.

Linjär algebra, kurslitteratur

Jag infogade tidigare en länk till MIT:s videoinspelade föreläsningar i linjär algebra. Jag infogar härmed även en länk till en svensk lärobok i linjär algebra.

Linjär algebra, kurslitteratur (*.pdf):
Lars-Åke Lindahls linjär algebra

RFSL i ny hatattack mot religiösa medborgare

Riksförbundet För Sexuellt Likaberättigande, RFSL, i ny hatattack mot religiösa medborgare. RFSL lanserade i ett pressmeddelande sin nya hatkampanj riktad mot religiösa medborgare. Fotograf Elisabeth Ohlson Wallin gjorde tidigare en uppmärksammad utställning vid namn Ecce Homo, vilken porträtterade Jesus som homosexuell. Wallins nya fotoarrangemang liknade kyrkans bibeltrogna medlemsklientel vid kyrkobesökare i färd med att utföra nazihälsning. Jag betraktade Wallins nya fotografi och ifrågasatte huruvida nämnda fotografi utgjorde hets mot folkgrupp med anledning av kyrkobesökarnas arrangerade politiska utspel. RFSL uppmanade medborgare att skicka Wallins fotografi som vykort till justitieminister Tomas Bodström, men en sådan handling torde vara tämligen onödig, ty Bodströms rättssystem friade inte Åke Green av någon annan anledning än att man inte vågade åsidosätta Europakonventionen.

Tidigare inlägg i samma tema:
Hets mot folkgrupp, ett brott mot Europakonventionen?

Svenska Dagbladet:
Nazister i kyrkan som RFSL-protest

RFSL:
Pressmeddelande

måndag, december 19, 2005

Statistik och Afzelius låt "ljuset"

Jag noterade att min blogg, Artikel 19 / Principia Mathematica, fanns med bland Sveriges 100 mest välbesökta bloggar på www.bloggtoppen.se. Jag konstaterade även att min bloggs besöksantal tilltog sedan jag ersatte min hemsida med min nuvarande blogg. Jag infogade lite statistik gällande min bloggs besöksantal i högra menyn.

Ikväll lyssnade jag till framlidne Björn Afzelius låt ljuset. Afzelius beskrivning av livet tilltalade mig särskilt med anledning av att han anspelade på astronomi i nedanstående text:

Jag ser hur ljusen brinner ut;
Jag ser hur varje liv tar slut
De strålande bloss
Som lyste för oss
Tar slut
De brinner alla ut


Jag ser hur livet rinner bort;
Hur tiden alltid är för kort
Den ändlösa stig
Som skulle bli mitt liv
Tar slut
Skall också nå sitt slut


Jag stod vi det rytande havet inatt
Och såg ut i rymdens evighet
Och jag såg en svag men tydlig glöd;
Jag såg att nya stjärnor föds
Och fast det var natt
Blev det ändå aldrig svart
Där ute
Tändes nya ljus


Vi är en sekund i epokernas ström
Men vårt liv är en oersättlighet
Så innan min låga flämtar till
Och skymningstimmen tiger still
Vill jag vara ett bloss
För de som följer oss
En tid;
Ett ljus på deras stig
En tid;
Ett ljus i deras liv

söndag, december 18, 2005

Physics, video lectures

Massachusetts Institute of Technology tillhandahåller videoinspelade föreläsningar i fysik på universitetsnivå. På universitetets hemsida, MIT OpenCourseWare, kan man ta del av nämnda kursmaterial.

Grundkurs i fysik, MIT OpenCourseWare:
http://ocw.mit.edu/OcwWeb/Physics/8-01Physics-IFall1999/VideoLectures/index.htm

lördag, december 17, 2005

Mitt liv som antifeminist

Feministiskt Initiativs fd styrelsemedlem, Tiina Rosenberg, hävdade nyligen:

"Äktenskap och kärnfamilj är antifeministiska projekt"

Såldes borde jag utgående från Rosenbergs definition klassificera mig själv som antifeminist. Jag kanske rentutav borde ansöka om medlemskap i Antifeministiska Samfundet?

Antifeministiska Samfundet:
www.antifeminist.nu

Tidigare inlägg i samma tema:
Gudrun Schyman, ett sista farväl?
Feministisk propaganda
David Reimer, ett ideologiskt experiment
Orback, allvetande eller ovetande?
Homosexuella par och adoption

fredag, december 16, 2005

Feministiskt Initiativs hemsida

Idag ska jag vara snäll mot flatorna i Feministiskt Initiativ. Jag ska hjälpa partiets förtappade medlemsklientel genom att framföra lite konstruktiv kritik. Utgående från en artikel i Dagens Nyheter borde nämnda parti omgående ersätta sin amatörmässiga hemsida med en modernare version. Jag ifrågasatte länge partiets oseriösa framtoning på nätet, men eftersom jag inte ville Schymans initiativ väl så undvek jag att framföra min kritik. Med anledning av partiets obetydliga stöd i SCB:s senaste opinionsundersökning torde dock ett litet välmenande råd vara på sin plats. Feministiskt Initiativ, skapa en seriös hemsida om ni vill framstå som ett politiskt parti!

Dagens Nyheter:
Unga tar ställning mer och mer via hemsidor

Feministiskt Initiativs hemsida:
Feministiskt Initiativ

Junilistans hemsida:
Junilistan

SCB:s partisympatiundersökning

Svensk massmedia försökte tidigare göra gällande att ett förestående maktskifte förelåg. Idag publicerade Statistiska centralbyrån en partisympatiundersökning, vilken visade på regeringsunderlagets utökade stöd hos medborgarna. Socialdemokraternas förmåga att vinna riksdagsval gjorde sig en än gång påmind via SCB:s nya opinionsundersökning. Utifall Socialdemokraterna själv inte förmådde utmanövrera nuvarande politiska opposition, så torde åtminstone Junilistans deltagande stjälpa ett eventuellt maktskifte. Jag noterade även att radikalfeministerna i Feministiskt Initiativ inte ens erhöll en enda ynka procent i SCB:s mätning. Feministiskt Initiativ försvagade troligen Vänsterpartiet med någon enstaka procentenhet, vilket minskade partiets förestående betydelse vid nästkommande regeringsbildning.

Statistiska centralbyrån:
Partisympatiundersökningen november 2005

torsdag, december 15, 2005

Lundgrens genusvetenskapliga forskning underkänd

Eva Lundgren, professor i sociologi, erhöll omfattande kritik med anledning av hennes oseriösa forskning. En oberoende granskning underkände Lundgrens slutsats avseende en så kallad normaliseringsprocess vid upprepad misshandel av en kvinna. Lundgren försvarade nämnda normaliseringsprocess i SVT:s program "Könskriget". Forskarna identifierade även andra allvarliga problem i Lundgrens forskning. En av forskarna, Margareta Hallberg, professor vid idéhistoriska institutionen på Göteborgs universitet, sammanfattade Lundgrens forskning med följande ord:

"...finns empiriska påståenden som saknar empirisk grund, oklarheter vad gäller urval och intervjupersoner, avsaknad av alternativa tolkningar, påståenden som motsägs av egna data generaliseringar utifrån ett litet underlag".

Jörgen Hermansson deltog i nämnda granskning och underkände även Lundgrens rapport "Slagen dam", vilken påstod att i princip alla män utövade våld och att nästintill varannan kvinna blev misshandlad av en närstående man. Hermanssons skrev följande om Lundgrens forskning:

"Lundgren med flera hävdar att de har avlivat myten om att våldet mot kvinnor kan knytas till särskilda grupper av män. Den analys som leder fram till denna slutsats innehåller dock flera brister, och en reanalys av samma data visar att slutsatsen borde vara den rakt motsatta".

Uppsala universitets rektor Bo Sundqvist konstaterade att Lundgrens forskning utgjorde en allvarlig avvikelse från god forskningssed.
Lundgren vägrade även att lämna ut material till forskarna, vilket omöjliggjorde en fullständig granskning av hennes forskning. Lundgren avvisade all kritik mot hennes ovetenskapliga forskning och riktade istället kritik mot att oberoende forskare fick granska hennes forskning.

Tidigare inlägg i samma tema:
Orback, allvetande eller ovetande?

En halv miljon unga i barn- och ungdomspsykiatrisk öppenvård

Sveriges Television, Aktuellt, rapporterade idag:

"Många unga i Sverige mår psykiskt dåligt. En tiondel av barnen mellan sju och femton år lider av ångest, enligt en ny undersökning från Stockholms universitet som presenteras i morgon..."

Vidare uppgav SVT:s Aktuellt att ca en halv miljon unga medborgare förekom i barn- och ungdomspsykiatrisk öppenvård.
Socialdemokraternas familjepolitik visade än en gång prov på en oroväckande utveckling bland samhällets mest försvarslösa medborgare, våra barn.

onsdag, december 14, 2005

tisdag, december 13, 2005

Birgit Friggebos hjärnsläpp

Kanal 5:s humorprogram 100 Höjdare listade efterkrigstidens tio största hjärnsläpp. Birgit Figgebo må vara känd bland många medborgare med anledning av sin så kallade friggebod, men mitt främsta minne av aktuell person torde ändå vara hennes hjärnsläpp i samband med att hon och Sveriges dåvarande statsminister, Carl Bildt, besökte Rinkeby. I Sveriges Televisions utomordentliga internetarkiv fann jag hennes utspel som videolänk. Jag kan inte låta bli att tycka synd om Bildt i nedanstående filmsekvens, en galning benämnd Lasermannen löpte amok i Stockholm, en uppretad skara invandrare uttryckte sin ilska mot Bildts regering och en Figgebo i fullständig avsaknad av politisk timing, hujeda mig.

Sveriges Television, öppet arkiv:
Bildt och Friggebo i Rinkeby

Sveriges Television, öppet arkiv:
Lasermannen

Kanal 5:
100 Höjdare

Carl Bildts hemsida:
www.bildt.net

Sveriges orättvisa rättssystem

Sveriges rättssystem fungerade tidigare åtminstone delvis som en rättsskipande instans i samhället, men övergick allteftersom till att nästintill uteslutande fungera som makthavarnas maktredskap. Ikväll ska Sveriges Television sända ett reportage angående domstolarnas orättvisa val av påföljd. Ta del av nämnda program ikväll, SVT1, klockan 20.00.

Uppdrag Granskning:
I Göteborg riskerar tjuvarna hårdast straff

Harold Pinter - Nobel Lecture

Harold Pinters nobelföreläsning finns att beskåda via Nobelprize.org:
Harold Pinter - Nobel Lecture

måndag, december 12, 2005

Invandrarnas brottslighet

Folkpartiets Mauricio Rojas uppmärksammade idag, i en debattartikel i Dagens Nyheter, Brottsförebyggande rådets kommande publikation angående invandrarnas brottslighet. Rojas påpekade att invandrarnas sociokulturella bakgrund delvis förklarade respektive invandrargrupps brottsbenägenhet. BRÅ:s kommande rapport borde föranleda en modifierad asyl- och invandringspolitik, ty nuvarande betraktelse av invandrarnas utanförskap torde inte utgöra en rimlig förklaring till rådande problem. Man borde rentutav hindra nyanlända invandrare tillhörande någon i aktuell undersökning överrepresenterad invandrargrupp från att äga tillträde till Sverige.

Mauricio Rojas debattartikel i Dagens Nyheter:
Kulturarv ligger bakom invandrarnas brottslighet

söndag, december 11, 2005

Panda Internet Security 2005

Jag installerade Panda Internet Security 2005 och sökte igenom datorn med tillhörande antivirusprogram. Jag passade också på att uppdatera datorns operativsystem på Microsofts hemsida. På Panda Softwares hemsida kan man genomsöka datorn via företagets onlinescan. Pandas onlinescan fann tidigare många spionprogram och virus, vilka andra liknande internetbaserade program inte förmådde upptäcka.

Panda Software:
www.pandasoftware.com

fredag, december 09, 2005

Hets mot folkgrupp, ett brott mot Europakonventionen?

Åke Green försvarade Sveriges yttrandefrihet genom att protestera mot gayrörlsens försök att belägga miljontals medborgare med munkavel. Högsta domstolens ordförande, justitierådet Johan Munck gjorde en annan bedömning, vilken han uttryckte på följande vis i Svenska Dagbladet:

"Om man enbart skulle göra en tolkning av den svenska lagstiftningen så hade pastor Green fällts. Förarbetena är så tydliga så att det inte råder någon tveksamhet på den punkten. Men med hänsyn tagen till Europadomstolen som har till uppgift att tolka Europakonventionen om mänskliga rättigheter, så kan vi inte göra annat än att fria. En fällande dom hade nämligen inte stått sig i Europadomstolen, det är vi övertygade om."

Jag tolkade Muncks erkännande som ett direkt bevis på svenska rättssamhällets åsidosättande av medborgarnas lagstadgade yttrandefrihet.

På Svenska Dagbladets hemsida finns HD:s domslut att läsa som pdf-fil:
Läs HD:s dom mot Åke Green

Även Greens predikan finns att läsa på SvD:s hemsida:
Man och kvinna - Guds skapelseordning

tisdag, december 06, 2005

Självmord, en jämställdhetsfråga?

Könskvoten mellan mäns och kvinnors självmordstal bestod 2002 i 2.7:1, dvs varje självmördad kvinna motsvarade 2.7 döda män i självmord. Ett 30-tal män per 100 000 medborgare och år begick självmord mellan 1980 till 2002. Kvinnors statistik på nämnda område utgjorde en inte lika förfärlig läsning, ca 10 per 100 000 medborgare och år. NASP, Nationellt och Stockholms läns landstings centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa, hävdade följande på sin hemsida:

"Studier från både Sverige och från andra länder visar att i specifika självmordspreventiva program t. ex. vid utbildning av allmänläkare, har man lyckats sänka självmorden bland kvinnor, men inte bland män."

Jämställdhetsminister Jens Orback borde måhända studera ovanstående statistik utgående från ett genusperspektiv?

Jag vet, man borde inte använda en så fasansfull omständighet som självmord till att vinna politiska poäng på Sveriges jämställdhetssträvande makthavare, men ovanstående borde ändock utgöra ett exempel på en orättvisa medborgare av olika kön emellan.

Nationellt och Stockholms läns landstings centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa:
www.ki.se/suicide/

Junilistan och Sjukvårdspartiet i valsamarbete?

Jag läste i Svenska Dagbladet att Junilistans Nils Lundgren avsåg inleda ett valsamarbete med nybildade Sjukvårdspartiet. Junilistans chans att etablera sig som riksdagsparti må med nuvarande utgångsläge vara nästintill obetydlig. Lundgren insåg tydligen partiernas prekära situation och accepterade Sjukvårdspartiets initiativ till samtal gällande ett förestående valsamarbete. Sjukvårdspartiets lokala partiverksamhet tillsammans med Junilistans ekonomi motiverade säkerligen till nuvarande samtal. Ett valsamarbete mellan Sjukvårdspartiet, Junilistan och Sveriges Pensionärers Intresseparti torde utmynna i en reell chans att vinna väljarnas förtroende i en tillräcklig omfattning nästkommande riksdagsval. Jag vill inte påstå att en sådan allians ens vore möjlig, men ändock säkerligen nödvändig utifall partiernas riksdagssatsning inte ska resultera i ett valfiasko 2006.

söndag, december 04, 2005

SMS:a JUL till 72 777

SMS:a JUL till 72 777 och skänk 50 kr, så skickar Röda Korset Benny Anderssons specialskrivna ringsignal som tack för din gåva.

Hämta Benny Anderssons ringsignal som mp3:
Ringsignal till mobiltelefon
Se Benny Andersson presentera sin ringsignal:
Webb-tv: Benny Andersson presenterar ringsignalen

Uppsats: EU och EMU

Beslutsförfarandet inom EU och Sverige

Överstatliga beslut fattas främst inom den första pelaren, vilken ofta benämns EG-pelaren. Den första pelaren inkluderar politikområden som handelspolitik, jordbrukspolitik, arbetsmarknadsfrågor, miljöpolitik, EMU, konkurrenspolitik och den inre marknaden. Inom dessa områden anser EU att gemensamma regler gynnar välståndet i Europa. Därför har medlemsländerna inom dessa områden överlåtit delar av beslutsfattandet till EU:s gemensamma institutioner. Det medför att beslutsförfarandet inom den första pelaren är överstatligt och att de enskilda medlemsländerna tvingas följa ministerrådets beslut. EG-rätt bryter därmed landsrätt inom nämnda områden. Besluten inom den första pelarens olika områden fattas oftast av ministerrådet med kvalificerad majoritet. Överstatligheten medför att alla länder tvingas acceptera ministerrådet och parlamentets beslut även om det strider mot den enskilda nationens ställningstagande i frågan. EU eftersträvar förvisso alltid gemensam uppslutning bakom besluten, men i praktiken innebär överstatliga beslut att det enskilda medlemslandet negligeras. Beslut fattade genom överstatligt samarbete övervakas av EG-domstolen utefter den gemensamma lagstiftningen, EG-rätten. Ursprungligen tillämpades mellanstatliga beslut vid samtliga beslut i ministerrådet, men via enhetspakten 1986 effektiviserades beslutsförfarandet. Enhetspakten medförde överstatligt tillvägagångssätt vid beslut avseende den inre marknaden. 1993 trädde EU-fördraget i kraft, vilket innebar att hälso- och kulturfrågor inkluderades i den första pelaren. Därefter omfattas även dessa områden av EU institutionernas överstatlighet. Fördragen inom EU kan sägas vara EU:s grundlag och avgör ytterst när ett beslut är överstatligt respektive när tillvägagångssättet är mellanstatligt. Överstatliga beslut stärker unionens makt gentemot de enskilda medlemsstaterna och förespråkas främst av de medlemsstater som strävar efter att fördjupa det europeiska samarbetet. Överstatliga beslut tillämpas oftast inom ett politiskt område där EU-länderna anser att ett gemensamt regelverk har tillräckligt stor betydelse för att motivera åsidosättandet av staternas självbestämmanderätt. Detta regleras av subsidaritetsprincipen, vilken klargör att beslut ska fattas inom EU:s kompetens enbart när konsekvensen blir effektivare än vid nationella beslut. EU:s exklusiva kompetens innebär att EU har företräde i en beslutsfråga framför medlemsländernas nationella parlament.

Mellanstatliga beslut förekommer framförallt inom områden förankrade i den andra och tredje pelaren. Den andra pelaren benämns ofta GUSP och omfattar den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Tredje pelaren rör polisiärt och straffrättsligt samarbete mellan EU:s medlemsstater. Mellanstatligt beslutsfattande kräver enhällighet bland ministerrådets samtliga medlemsstater. Det ska råda konsensus och varje enskild stat har således vetorätt vid beslutsavgöranden inom andra och tredje pelaren. Det förekommer även mellanstatliga beslut inom några avgränsade områden av den första pelaren. Det mellanstatliga beslutsförfarandet framhålls främst som en metod att skapa större samarbete mellan unionsstaterna samtidigt som de enskilda staternas självbestämmanderätt bevaras.

EU-samarbetet baseras på ett frivilligt basis från medlemsländerna sida och varje ytterligare fördjupning av samarbetet ska förankras i respektive medlemslands nationella parlament. Det innebär att allt samarbete sker med stöd av medlemsländernas parlament och att dessa ytterst beslutar i alla frågor. Finanspolitiken är det område där varje EU-medlemsland i störst utsträckning antar självständiga beslut. Förutom skatterna beslutar den svenska riksdagen även i frågor som skol-, trafik- och försvarspolitik.

Europaparlamentet och den svenska riksdagen

Europaparlamentet har i likhet med den svenska riksdagen tre grundläggande befogenheter. Parlamentet stiftar lagar, bestämmer över budgeten och utövar demokratisk kontroll av gemenskapens alla verksamheter. Europaparlamentet delar den lagstiftande makten med ministerrådet. Parlamentet är därmed inte jämställt med den svenska riksdagen, utan måste alltid förankra lagstiftningsbesluten i ministerrådet. Successivt har parlamentet dock erhållit allt större befogenhet att besluta i lagstiftningsärenden. Amsterdamfördraget 1999 innebar att parlamentets lagstiftande rättigheter blev mer jämförbara med Europas nationella parlament. Idag har Europaparlamentet medbeslutandebefogenhet i ca 80% av alla lagstiftningsärenden som omfattas av den första pelaren. Medbeslutandebefogenheten innebär att parlamentets godkännande krävs för att lagstiftningen ska antas. EU-kommissionen framför i likhet med den svenska regeringen lagförslag inför parlamentet. I Europaparlamentet bearbetas lagförslagen i parlamentsutskotten för att sedan presenteras inför parlamentet såsom ett betänkande. Denna fas är tämligen lik den svenska riksdagens arbetsmetod. En avgörande skillnad består av att Europaparlamentet endast beslutar om ett yttrande till lagförslaget, vilket senare slutgiltigt fastställs av ministerrådet. Ministerrådet kan invända mot parlamentets yttrande och därmed återremitteras ärendet till parlamentet för en andra behandling. Europaparlamentet har därmed en begränsad möjlighet att avgöra lagstiftningsärenden i förhållande till den svenska riksdagens motsvarande suveränitet.

Europaparlamentet delar även makten över budgeten med ministerrådet. Parlamentets budgetutskott behandlar budgetförslaget från kommissionen i likhet med den svenska riksdagens budgetsutskotts behandling av regeringens budgetproposition. Parlamentet har befogenhet att förändra anslagen till olika utgiftsposter under förutsättning att budgetramarna inte överskrids. Parlamentet kan exempelvis anslå större ekonomiska medel för bekämpning av arbetslösheten inom en region. Ministerrådet avgör jordbruksrelaterade utgiftsområden även om parlamentet kan föreslå förändringar. Jordbrukssektorn upptar drygt hälften av EU:s årliga budget, vilket medför att majoriteten av budgetbesluten står utanför parlamentets kontroll. Den svenska riksdagen har i motsats till Europaparlamentet fullständig befogenhet att anta eller avslå samtliga utgiftsområden i budgetpropositionen. Europaparlamentet kan undanröja ett budgetförslag genom att förkasta budgetförslaget i sin helhet och det ankommer därmed kommissionen att utarbeta ett nytt förslag.

Europaparlamentet kontrollerade ursprungligen endast EU-kommissionen. Idag har tillsynsbefogenheterna utsträckts till att gälla även ministerrådet och EU:s organ för utrikespolitik och säkerhet. Parlamentsledamöterna har i likhet med svenska riksdagsledamöter möjligheten att ställa såväl muntliga som skriftliga frågor till kommissionen eller ministerrådet. Dessutom finns möjligheten att framföra frågor under den så kallade frågetimmen. Detta genomförs under Europaparlamentets plenarsammanträde och fungerar såsom riksdagens interpellationer eller frågestunder. Kommissionen och ministerrådet får årligen ta emot ca 5000 frågor från parlamentsledamöterna. Parlamentet kan tillsätta tillfälliga undersökningskommittéer för att granska förvaltningen inom EU. Europaparlamentet beviljar varje år ansvarsfrihet till kommissionen avseende budgetgenomförandet. Vid oegentligheter inom kommissionens budgetförvaltning kan parlamentet vägra kommissionen ansvarsfrihet. Europaparlamentet nekade 1999 kommissionen ansvarsfrihet, vilket resulterade i en process som utmynnade i att kommissionen avsattes. Innebörden påminner om riksdagens misstroendeförklaring, fast parlamentet har även möjlighet att direkt ställa kommissionen inför ett misstroendevotum. För att en misstroendeförklaring ska resultera i att kommissionen avgår, måste misstroendevotumet accepteras hos 2/3 av parlamentets ledamöter vid en omröstning där minst hälften av samtliga ledamöter närvarar. Europaparlamentet utser den Europeiska ombudsmannen som i likhet med riksdagens JO arbetar för att undanröja missförhållanden inom gemenskapens institutioner. Ombudsmannen tar emot enskilda unionsmedborgares klagomål och utreder därefter påstådda missförhållanden.

Kommissionens ordförande utses efter överläggningar mellan medlemsstaterna men måste även accepteras av parlamentet. Det skiljer förfarandet från det svenska där statsministern utses av talmannen. Den tillförordnade ordföranden utser sedan övriga kommissionärer efter förslag från medlemsländerna. Kommissionärerna utfrågas av ledamöterna i parlamentsutskotten inför ett eventuellt godkännande från parlamentets sida. Kommissionen måste därmed accepteras av en majoritet av parlamentets ledamöter. Parlamentarismen befästs därigenom i liknelse med det svenska statsskicket. Europaparlamentet består av 626 ledamöter istället för riksdagens 349 ledamöter. Antalet ledamöter har fastställts för att varje medlemsstat ska erhålla tillräckligt många ledamöter för att återspegla nationens egen parlamentariska sammansättning. Varje medlemslands antal ledamöter är proportionellt med den procentuella befolkningsandel som nationens invånare utgör av EU-medlemsländernas sammanställda population. Man kan likna varje medlemslands representation i Europaparlamentet med valkretsarnas representation i den svenska riksdagen. Sverige kan därmed anses utgöra en valkrets bestående av 22 ledamöter. Ledamöterna väljs var femte år genom direkta val. I Sverige väljs parlamentsledamöterna via proportionella val medan Tyskland tillsätter sina ledamöter via ett blandsystem. I likhet med det svenska riksdagsvalet, innehar alla medborgare från och med 18 års ålder rösträtt. Rösträtten är oberoende av kön och kravet på valhemlighet gäller vid val till Europaparlamentet liksom vid val till den svenska riksdagen. Europaparlamentet är överstatligt och således representerar parlamentsledamöterna det europeiska folket och inte varje enskilt medlemsland. På motsvarande vis representeras det svenska folket av riksdagens ledamöter och varje enskild riksdagsledamot är i först hand en representant för sitt parti och dess politik och i andra hand en representant för den valkrets han är hemmahörande i. Parlamentsledamöterna ingår oftast i olika politiska grupper med avseende på politisk ideologi. Europeiska folkpartiets grupp och europeiska socialdemokratiska partiets grupp är Europaparlamentets motsvarigheter till det svenska folkpartiet respektive socialdemokratiska partiets representation i Sveriges riksdag. Ledamöterna i Europaparlamentet sitter placerade efter partigruppstillhörighet och inte valkretsvis såsom i den svenska riksdagen. Europaparlamentet leds liksom den svenska riksdagen av en talman. Talmannen företräder parlamentet vid internationella sammankomster och fungerar som ordförande vid plenarsammanträden. Plenarsammanträdena är Europaparlamentets motsvarighet till riksdagens arbetsplenum. Talmannen väljs för en halv mandat period åt gången, vilket skiljer parlamentets talmannaämbete från det svenska. Europaparlamentets talman har liksom den svenska riksdagens talman ordförandeskapet vid olika möten avseende arrangerandet av parlamentsarbetet. Talmannen avgör via talmanskonferensen tidsplanen och föredragningslistan inför plenarsammanträdena. Talmannen i Europaparlamentet bistås liksom riksdagens talman av ett antal vice talmän. Den svenska riksdagens talman och det europeiska parlamentets talman innehar ordförandeposten i respektive parlament. Europaparlamentet har parlamentsutskott, vilka motsvarar riksdagens utskott. Parlamentsutskottet leds av en ordförande och en eller flera vice ordförande. Parlamentsledamöterna är representerade i utskotten antingen som ordinarie eller suppleanter i motsvarighet till de svenska riksdagsledamöternas representation i riksdagens utskott. I utskotten utarbetas betänkanden och yttrande inför plenarsammanträdena. Till skillnad mot förfarandet i de svenska utskotten är det en enskild ledamot i Europaparlamentet som sammanställer betänkandet och därefter samlar en majoritet av utskottets ledamöter bakom förslaget. Parlamentsutskotten är 17 stycken till antalet och har liksom den svenska riksdagens utskott ett eget sekretariat för informationsframställning till utskottets ledamöter. Europaparlamentet är det enda EU organ där offentlighetsprincipen utövas i likhet med den svenska riksdagen. Alla överläggningar och beslut som förekommer i parlamentet publiceras i Europeiska gemenskapernas officiella tidning. Detta i likhet med de snabbprotokoll som offentliggörs av den svenska riksdagen eller de lagförslag som publiceras i SFS efter riksdagens arbetsplenum. EU parlamentarikerna saknar riksdagsledamöternas motionsrätt men kan anmoda kommissionen att lägga fram förslag. I praktiken innehar parlamentsledamöterna ingen möjlighet att styra tillkomsten av lagförslag. Kommissionens utkast till lagtexter kan jämställas med regeringens propositioner. Europaparlamentets stora omfattning innebär en betydligt större administration än den svenska riksdagen. Omkring en tredjedel av generalsekretariatets personal arbetar med översättningsuppgifter med anledning av flerspråkigheten inom EU. Detta medför givetvis också en betydande utökning av antalet anställda i anslutning till parlamentet i jämförelse med den svenska riksdagen. Parlamentsutskotten innehar också betydligt fler ledamöter än riksdagens utskott.

Avslutningsvis är det väsentligt att påpeka det demokratiska underskott som kritikerna anser prägla institutionssystemet i EU. Ministerrådet innehar en lagstiftande och styrande makt. Denna motsvarighet återfinns inte i det svenska maktförhållandet, där ansvarsfördelningen mellan riksdag och regering är tydlig. Skillnaden är viktig att notera vid jämförandet mellan Europaparlamentet och Sveriges riksdag. Riksdagens lagstiftande makt är heltäckande till skillnad mot EU-parlamentets motsvarande position gentemot ministerrådet och kommissionen. Europaparlamentet måste anses inneha en svagare position än den svenska riksdagen på grund av parlamentets begränsade möjligheter att besluta i lagstiftningsärenden. Genom Amsterdamfördragets utökade medbeslutandeförfarande erhöll Europaparlamentet större inflytande, vilket medför att det därefter återfinns fler likheter mellan den svenska riksdagen och det europeiska parlamentet.

Ministerrådet

Ministerrådet är EUs högsta beslutande organ. Ministerrådet benämns oftast rådet och utgörs av EU-medlemsländernas ministrar. Rådets ledamöter representerar respektive medlemslands nationella församling. Ledamöterna innehar befogenhet att fatta bindande beslut för medlemsländernas regeringar. Rådet sammanträder i olika konstellationer beroende på vilka ärenden som ska behandlas. Antalet ledamöter i ministerrådet är alltid 15 oberoende av vilken fråga som hanteras. Vid de olika konstellationerna deltar de ministrar som ansvarar för det aktuella området i medlemslandets nationella parlament. När jordbruksfrågor behandlas deltar medlemsländernas jordbruksministrar och likaså är det medlemsstaternas utrikesministrar som sammanträder vid utrikespolitiska göromål. Rådskonstellationerna tituleras olika beroende på politiskt område. För ekonomiska ärenden samlas finansministrarna i rådskonstellationen ”ekonomiska och finansiella frågor”. Sammanträdesfrekvensen i rådet varierar beroende på aktualiteten av ärendet. Konstellationerna ”allmänna frågor” , ”finansiella och ekonomiska frågor” och ”jordbruk” genomför möten en gång i månaden, medan andra konstellationer träffas två till fyra gånger per år. Ordförandeskapet i rådet utövas av medlemsstaterna efter ett rullande schema. Perioden av ordförandeskap omfattar sex månader och varje konstellations berörda minister fungerar som ordförande under medlemslandets ordförandeskap. Rådet sammanträder under årets första sex månader i Bryssel och resterande del av året i Luxemburg. Rådet utnämner en generalsekreterare som innehar sitt ämbete under mandatperiodens fem år. Generalsekreteraren fungerar som hög representant för EU:s utrikes- och säkerhetspolitik. Generalsekreteraren leder även arbetet i generalsekretariatet. Sekretariatet är beläget i Bryssel och har som främsta uppgift att säkerställa att arbetet med anslutning till ministerrådet förbereds och fungerar väl. Generalsekretariatet ger kontinuitet i ministerrådets arbetsprocess. Rådets generalsekretariat består av sekreterarens kansli, en juridisk avdelning, presstjänst och ett generaldirektorat för olika politiska områden. Generaldirektoratet kan anses motsvara den svenska regeringens olika departement. Generalsekretariatet har även som en väsentlig uppgift att förbereda mötena i Ständiga representanternas kommitté, vilket vanligare benämns Coreper. Ständiga representanternas kommitté bistår generalsekreteraren med utarbetade kompromissförslag och organiserar även den språkliga tolkningen av rådets möten. Denna kommitté samordnar även arbetet i de ca 250 kommittéer och arbetsgrupper vilka bistår Coreper i deras ställningstaganden. Sverige har ca 100 tjänstemän yrkesverksamma i ständiga representanternas kommitté. Tjänstemännen representerar den svenska regeringen i ministerrådets kommittéer och arbetsgrupper.

Coreper utgör en mycket viktig del av ministerrådets beslutsprocess. Det är dessa tjänstemän som är de verkliga experterna inom allehanda förekommande frågeställningar i EU. Vanligtvis enas tjänstemännen om ett förslag efter diskussioner och överläggningar med de andra EU-medlemmarnas ställföreträdare. Därmed tar Coreper ofta det faktiska beslutet i olika ärenden även om ministerrådet avgör ärendet formellt. Endast i situationer där tjänstemännen inte kan enas förs det berörda ärendet vidare till ministerrådet och varje nations olika ministrar för förhandling. Beslutsprocessen i Europeiska Unionens råd genomförs via tre olika tillvägagångssätt. Besluten fattas antingen med enkel majoritet, kvalificerad majoritet eller genom enhällighet. Exakt när respektive metod tillämpas regleras av EUs olika fördrag. Politiska beslut inom gemenskapsområdet avgörs oftast med kvalificerad majoritet efter förslag från kommissionen. När beslut fattas med kvalificerad majoritet innehar varje nation olika antal röster i ministerrådet. Kvalificerad majoritet innebär att minst 71% av ledamöterna måste acceptera beslutet i fråga. Antalet röster är förankrat i nationens folkmängd även om kompromisser med de mindre folkrika länderna medfört att dessa procentuellt sett innehar en större andel av antalet röster relativt deras befolkning. Exempelvis har Luxemburg med 400 000 invånare två röster i ministerrådet medan Tyskland med sina 80 miljoner invånare besitter 99 röster. Vid beslut där enhällighet krävs innehar varje medlemsstat istället en röst vardera. Enhällighet föreskrivs bland annat vid ändringar av EU:s grundläggande fördrag eller när nya medlemsländer erhåller tillträde till unionen. Kommissionen tar initiativ till olika lagförslag som sedan gemensamt avgörs av Ministerrådet eller eventuellt i samklang med Europaparlamentet. Europaparlamentets medbeslutandeförfarande omfattar EU:s första pelare. Rådet kan i lagstiftningsärenden genomföra förändringar av kommissionens förslag inför beslutsavgörandet. I frågor förankrade i andra och tredje pelaren kan således ministerrådet oberoende av parlamentet anta eller förkasta kommissionens förslag. Det står följaktligen rådet fritt att på egen hand modifiera förslaget i de fall Europaparlamentet ej innehar medbestämmande. Ministerrådet samråder inom flera områden med Ekonomiska och sociala kommittén och regionkommittén inför beslut med anknytning till dessa instanser. Ekonomiska och sociala kommittén, ESK, fungerar därmed som en remissinstans i EU:s beslutsprocess. Kommittén samlar arbetsgivare, arbetstagare och olika intresseorganisationer såsom handikapp- och konsumentorganisationer. Rådet måste rådfråga ESK inför beslutsavgöranden förankrade i den inre marknaden och sociala frågor. Även regionkommittén remitteras ärenden innan rådet antar beslut i vissa frågor. Regionkommittén måste rådfrågas av ministerrådet inför beslut med regional eller lokal förankring i EU. I utrikes- och säkerhetspolitiska frågor fattar ministerrådet beslut för att fastställa Europeiska rådets allmänna riktlinjer angående samarbetets inriktning. De rättsakter som beslutas av europeiska unionens råd presenteras i form av förordningar, direktiv, beslut, rekommendationer eller yttranden. Förordningar är direkt bindande för medlemsländerna medan direktiven anger slutlig målsättning inom ett politiskt område. Direktiven möjliggör för varje medlemsland att själv bestämma vägen till målet. Rådet kan dessutom besluta om resolutioner och förklaringar förankrade i unionens politik.

Det finns åtskilliga skillnader mellan beslutsprocessen i ministerrådet och den svenska riksdagen. Sveriges lagstiftande församling utgörs av representanter som är bestående under hela mandatperioden. Ministerrådet består som beskrivits ovan av ständigt tillfälliga konstellationer. Sveriges lagstiftande församling utses direkt av folket via proportionella val medan de svenska ministrarna utses av statsministern. Därmed är Sveriges representation i ministerrådet endast indirekt tillsatt av folket. Detta medför att Sveriges lagstiftande församling har en betydligt större demokratisk förankring än ministrarna och ministerrådet. Svenska lagförslag tillförs främst riksdagen via regeringens propositioner. Därmed antas inte lagförslagen av samma samling personer som föreslagit lagtexterna. Visserligen har EU-kommissionen initiativrätt, men ministerrådets befogenhet att ändra framlagda lagförslag medför att en och samma församling i viss utsträckning både utformar och antar förslagen. Beslutsprocessen är även olik den svenska riksdagens i fall då besluten antas genom enhällighet. Detta tillämpas inte i Sverige utan endast enkel- eller kvalificerad majoritet krävs vid svenska riksdagsbeslut. EU-ambassadörernas inverkan på besluten är troligen större än de svenska departementstjänstemännens påverkan på regeringens propositioner. Det finns likheter mellan hur en departementstjänsteman föredrar ett ärende inför departementschefen och hur EU-ambassadörerna arbetar gentemot medlemslandets ministrar. Det är dock ytterst riksdagsledamöterna som fattar besluten medan tjänstemännen i EU har större möjlighet att avgöra det slutliga ställningstagandet. Departementstjänstemännen kan endast avgöra utifall propositionen ska tillföras riksdagen medan tjänstemännen inom EU ofta kan avgöra huruvida förslaget bifalls eller inte. Detta innebär att EU-ambassadörerna innehar en maktposition som inte kan anses vara demokratiskt förankrad. Den svenska tjänstemannen innehar däremot inte motsvarande beslutsbefogenhet vad avser regeringens förslag. Ytterst är det de svenska riksdagsledamöterna som utifrån tjänstemännens arbetsinsats i utskotten och departementen tar ställning till vilket beslut som ska fattas i en speciell fråga. Varje enskilt beslut kan därmed anses vara demokratiskt förankrat hos det svenska folket. I Sveriges riksdag har varje ledamot alltid en röst medan ministerrådets medlemmar innehar olika andel röster beroende på vilken beslutsmetod som tillämpas. Kvalificerad majoritet i ministerrådet medför att varje land får ett annorlunda inflytande än vid enhälliga beslut. Därmed är det inte bara ministerrådets representanter som är tillfälliga utan även det parlamentariska underlag som varje nation besitter varierar beroende på politiskt sakområde.

EU-kommissionen

Kommissionen tillsätts genom att varje enskilt EU-medlemsland föreslår en eller flera kommissionärer efter samråd i nationens egna folkrepresentativa församling. Sverige representeras i kommissionen av en kommissionär medan mer folkrika länder som Tyskland, Storbritannien, Italien, Spanien och Frankrike utser två kommissionärer vardera. Sammantaget består kommissionen följaktligen av 20 ledamöter. Kommissionens sammansättning kommer liksom andra delar av EUs övriga institutionsverksamhet att genomgå en förändring inför utvidgningen av EU vad avser fler medlemsstater. Kommissionen och dess ordförande måste accepteras av Europaparlamentet. EU-länderna utser i samförstånd kommissionens ordförande och även kommissionen som helhet utses formellt av medlemsländernas regeringar tillsammans. Kommissionen representerar därmed EU som institution och inte varje enskilt EU-medlemsland. Det är därför inte tillåtet för kommissionärerna att inneha ett politiskt ämbete utöver mandatet i EU-kommissionen. Kommissionärerna arbetar alltså för hela EU och ska tillvarata unionens gemensamma intressen. Mandatperioden är fem år och varje kommissionär arbetar i huvudsak inom ett speciellt tilldelat ämnesområde. Kommissionens initiativrätt innebär att EU-kommissionen fungerar såsom den pådrivande kraften i EU. Kommissionens viktigaste arbetsuppgift är att i likhet med den svenska regeringen att utarbeta förslag till lagstiftning. Först efter att lagstiftningsförslag tillkommit på kommissionens initiativ kan Europaparlamentet och ministerrådet fatta beslut i ärendet. Denna ensamrätt att framföra förslag medför att kommissionen innehar en maktposition jämförbar med den svenska regeringens. Kommissionens förslag kan tillkomma helt på eget initiativ, men även genom att Europaparlamentet eller Europeiska rådet föreslår ett initiativ. Förslag som härstammar från Europeiska rådet baseras på de riktlinjer som EU-ländernas regerings- och statschefer enats om rörande EU:s utveckling. EU-medlemsländerna, ett företag eller en organisation kan påverka kommissionen till att ta initiativ inom ett valt område. Det praktiska utarbetandet av ett lagförslag sker i ett generaldirektorat liksom den svenska regeringens propositioners tillkomst inom ett departement. Kommissionen kan liksom Sveriges regering remittera ett ärende till berörda instanser och parter för att inhämta synpunkter på det aktuella förslaget. Det kan gälla arbetstagar-, arbetsgivar- eller miljöorganisationer vilka anses kunna tillföra betydelsefull kompetens. Efter att generaldirektoriatet under ledning av ansvarig kommissionär färdigställt ett förslag genomförs en omröstning i kommissionen. Det behövs enkel majoritet bland kommissionärerna för att förslaget ska antas. Förslaget måste alltså stödjas av minst 11 kommissionärer för att slutligen läggas fram som ett förslag till ministerrådet och eventuellt Europaparlamentet. Kommissionen har i likhet med den svenska regeringen en verkställande makt, vilket innebär att kommissionen ska säkerställa att ministerrådets beslut förverkligas. Förverkligas inte ministerrådets beslut kan kommissionen vidarebefordra ärendet till EG-domstolen, vars huvudsakliga uppgift är att tolka regelverket inom EU:s tredje pelare. Utrikesfrågor mellan unionen och utomstående länder sköts av kommissionen liksom Sveriges utrikespolitiska frågor hanteras av utrikesdepartementet. Kommissionen har skyldighet att övervaka och styra förvaltningen inom EU. En avgörande skillnad mellan den svenska regeringen och EU-kommissionen är att kommissionen tilldelats beslutsbefogenhet inom detaljerade områden av jordbruk, handel och konkurrens medan den svenska regeringen alltid måste förankra alla beslut i den svenska riksdagen.

Grundlagsändring

Under sommaren 2002 antog den svenska regeringen i ett första steg flera förslag till grundlagsändring. Majoriteten av berörda riksdagsutskott bestämde sedan att sammanställa de olika förslagen till ett enda vilande förslag om grundlagsändring, vilket riksdagen senare antog i sin helhet. Förslaget innehöll sammanlagt sex grundlagsändringar varav två berör Sveriges förhållande till EU. Ändringarna omfattar regeringsformen och rör överlåtelsen av beslutanderätt till EU samt riksdagens möjlighet att ta ställning till en överenskommelse inom EU innan den är färdigförhandlad. Regeringsformen angav tidigare att den svenska riksdagen innehar möjlighet att överföra beslutanderätten gällande beslut förankrade i EG, dvs EU-samarbetets första pelare. Den första av de nya förändringarna medför att riksdagen i framtiden även ska inneha möjlighet att låta EU bestämma i frågor hemmahörande i andra och tredje pelaren. Detta innebär att EU erhåller befogenhet att fatta överstatliga beslut inom utrikes- och säkerhetspolitik samt inrikespolitik. Avsikten med de nya lagbestämmelserna är att Sverige ska kunna delta och besluta i politiska sammanhang utan att vara bundet av den svenska grundlagen. Detta medför ett vidare förhandlingsutrymme vad avser EUs framtida utveckling. Sveriges statsminister får genom grundlagsändringen mandat för att medverka till de konstitutionella ändringar, vilka förutspås anta form under regeringskonferensen 2004. Varje överlåtelse av beslutanderätten ska föregås av ett riksdagsbeslut. Riksdagen måste godkänna respektive överlåtelse via beslut med kvalificerad majoritet. Det innebär att ¾ av riksdagsledamöterna måste acceptera att EU övertar bestämmanderätten i ärendet. Gäller överlåtelsen ett område som regleras i den svenska grundlagen krävs riksdagsbeslut i likhet med när en grundlag ska förändras, alltså två riksdagsbeslut med riksdagsval däremellan. Det nya beslutet om grundlagsändring innehöll en viktig reservation vad avser Sveriges statsskick. Överlåtandet av beslutanderätten får enligt reservationen inte beröra förändringar av det svenska statsskicket. Det innebär att EU aldrig kan besluta angående tryck- och yttrandefrihet, valsystem och parlamentariska förhållanden. Den andra förändringen av regeringsformens bestämmelser innebär att en överenskommelse inom EU ska kunna godkännas, förkastas eller ändras av riksdagen utan att förslaget slutgiltigt har fastställts i EU. I praktiken har riksdagen redan utövat ovannämnda tillvägagångssätt i flera år, bl.a. genom fatta beslut angående rambeslut gällande polis- och straffrättsligt samarbete. Riksdagen har tidigare även beslutat att godkänna det omdebatterade rambeslutet angående terroristlagstiftning i EU. Den nya förändringen av regeringsformen förankrar dock förfarandet uttryckligen i grundlagen. Lagändringen ger riksdagen möjlighet att överlåta det slutliga beslutsavgörandet till regeringen efter avslutade förhandlingar med övriga EU-länder. Vid betydelsefulla omarbetningar av ofärdiga förslag bör regeringen även i framtiden förankra förändringarna i riksdagen. Troligen innebär den nya regeringsformen att makten flyttas längre bort från det svenska folket, särskilt med tanke på det demokratiska underskott som många kritiker anser råda inom EU. Ministerrådet, Europaparlamentet och EU-kommissionen får genom grundlagsändringen möjlighet att efter riksdagens godkännande genomdriva förändringar inom ett betydligt större antal politiska områden än vad som hitintills varit fallet. Det kan i förlängningen innebära att EU-institutionerna i allt större omfattning ersätter Sveriges riksdag som folkets främsta företrädare. Dessutom medför grundlagsändringen ett tvivelaktigt förhållande mellan Sveriges regering och riksdag. Regeringen får genom sin representation i ministerrådet förmåga att fatta beslut inom många politiska områden där beslutsfattandet dessförinnan ankommit på den svenska riksdagen. Det leder till att riksdagen inte längre behöver fungera som lagstiftande församling utan regeringen besitter istället såväl politisk initiativförmåga som lagstiftande makt. EU kan genom förändringarna av den svenska grundlagen erhålla beslutsbefogenhet inom alla gällande frågor som EU-medlemsländerna gett EU fördragsmässig rätt att samarbeta inom. Personer som försvarar grundlagsändringen hävdar att EU inte erhåller större maktbefogenhet än vad medlemsstaterna tillsammans väljer att överlämna. Detta eftersom alla unionens fördragsändringar måste antas gemensamt av samtliga EU-medlemsländer. Sverige kommer dessutom att kunna avstyra otillfredsställande beslut inom de områden som beslutsöverlåtandet är tillämpligt, med anledning av att pelare två och tre kräver enhällighet vid beslut. Ifall EU-länderna inte överlåter ökad beslutsbefogenhet kan istället fler politiska områden med tiden överföras till första pelaren. Vid en sådan utveckling blir fler beslut överstatliga och inte mellanstatliga, vilket minskar Sveriges inflytande över EU-politiken. Grundlagsändringarnas förespråkare hävdar att förändringarna av regeringsformen är nödvändiga för att Sverige även i framtiden ska kunna delta i EU-samarbetet. Motståndarna till lagändringarna framhåller istället att maktförskjutningen leder till ett mer odemokratiskt beslutsförfarande och att avsikten är att skapa en europeisk superstat där det svenska folkets representation innehar en allt obetydligare position.

Argument för och emot svensk anslutning till EMU

Ekonomiska och monetära unionen, EMU, styrs av europeiska centralbanken, ECB. ECB består av ecb-direktionen och alla nationella riksbankschefer inom EMU. ECB arbetar för unionens gemensamma intressen och svenska regeringen eller någon EU-institution får därför inte ge instruktioner till centralbanken. Motståndarna till en svensk anslutning framhåller att ECB inte får arbeta för svenska intressen. Den svenska riksdagen utser ledamöter i riksbanken, men i ECB återfinns inte detta politiska inflytande. Därmed skulle Sverige förlora demokratiskt inflytande över penningpolitiken. Kritikerna framhåller vidare att Sverige, Danmark och Storbritannien inte missgynnats av utanförskapet utan istället utvecklats bättre än genomsnittet av de länder som från starten anslöts till EMU. Tvärtom har Sverige haft en lägre inflation och arbetslöshet samt en högre tillväxt än länderna inom EMU. En anslutning till EMU medför enligt motståndarna även att arbetsmarknadspolitiken underordnas EU. Det innebär att regeringens möjligheter att påverka arbetslösheten i landet försämras. Detta eftersom Sveriges penningpolitik inte kan anpassas efter rådande konjunkturläge inom landet. Ett annat argument mot EMU är att Euroland, EMU:s valutaområde, inte tillräckligt uppnår förutsättningarna för att fungera såsom ett valutaområde. Det innebär i förlängningen att skatterna kommer likställas i hela EU för att utjämna ekonomiska olikheter i unionen. Medlemsländernas olika ekonomiska förutsättningar antas tvärtemot målsättningen med EU och EMU istället skapa instabilitet och motsättningar mellan Europas stater, eftersom medlemsländerna förlorar befogenhet att driva en regionalpolitiskt fördelaktig politik. Asymmetriska chocker medför att arbetslöshet permanenteras, eftersom arbetskraftens rörlighet inte är tillräckligt stor mellan EU-länderna. Tyskland och Frankrike har en dålig ekonomisk utveckling och är i behov av låg ränta medan Irland behöver en högre ränta för att motverka inflation. ECB tar inte hänsyn till mindre stater utan anpassar politiken mer efter de stora staternas behov. Detta skulle enligt kritikerna även få ödesdigra konsekvenser på svensk ekonomi. Det finns heller inget som helst samband mellan en gemensam valuta och frånvaro av konflikter. Flertalet oroshärdar och konflikter under 1900-talet senare del har utspelats i regioner med gemensam valuta och ekonomi. Därmed menar motståndarna till EMU att det monetära samarbetet inte är en garant för freden. Motståndarna menar att en svensk anslutning skulle innebära lägre skatter och därigenom en bantad offentlig sektor, vilket bland annat missgynnar sjukvård och arbetsmarknadspolitiska åtgärder. EMU anses även vara en jämställdhetsfråga, eftersom en nedmontering av den offentliga sektorn främst drabbar kvinnor. För att parera eventuella lågkonjunkturer i olika regioner planeras ett transferreringssystem där ekonomiska resurser ska kunna användas för att kompensera svagare regioner. Avsättningen av ekonomiska medel till systemet innebär att regeringen bör spara resurser, vilket enligt EMU-motståndarna innebär fler nedskärningar i välfärdssystemet. Både skatter och transfereringar på EU-nivå centraliserar makten till Bryssel och minskar därmed svenska folkrepresentanternas inflytande. Kritikerna hävdar även att EU i första hand är ett politiskt projekt och att EMU tillkommit för att pådriva förverkligandet av en framtida superstat. Utan denna politiska strävan förlorar EMU i betydelse inom europeisk politik. Ett argument som används mot svensk anslutning är även att valutaunionen inte lever upp till förväntningarna vad avser skydd mot finansiell oro på världsmarknaden. Det finns flera mindre länder med egen valuta som gränsar till stora stater utan att påverkas mer negativt när valutorna fluktuerar. Kronan har inte minskat mer mot den amerikanska dollarn än vad euron gjort. Därmed ges ytterligare fog för att en mindre valuta inte behöver vara svagare än en större valuta. Det finns enligt EMU-motståndarna inget samband mellan storleken på stat, valuta eller befolkning och den ekonomiska tillväxten. Tvärtom utgörs några av världens fattigaste länder såsom Brasilien och Indien av en stor befolkning och gemensam valuta. När Sverige låste kronkursen gentemot ecun innebar det att riksbanken tvingades stödköpa valuta och införa skyhöga räntor för att höja den överreklamerade kronans verkliga värde. Det medförde spekulationer och att investeringar uteblev. Motståndarna till EMU hävdar att motsvarande kan ske vid anslutning till euron och att oönskade konsekvenser kan utebli genom obunden valuta. Istället för ett ekonomiskt skydd anses anslutningen utgöra en ekonomisk fälla. Risken är att en långsiktig ökning av valutans värde resulterar i industriell utslagning i Sverige. Negativt är att Sverige förhandlar bort möjligheten att devalvera och därigenom återställa konkurrenskraften. Politiskt blir det svårt att hantera de uppkomna problemen eftersom ECB-rådet inte agerar utifrån politiska direktiv. Det anses även omöjligt att sammankoppla olika länders valutor utan att ha en centralt styrd finans-, arbetsmarknads- och skattepolitik. Det medför betydligt mer långtgående befogenheter till EU:s olika institutioner och därmed ytterligare frånlämnande av politisk makt till EU. När den nya valutan infördes i EU-länderna 1999 medförde detta en prisstegring, vilket används som ett argument mot svensk anslutning till EMU. Förespråkarnas argument om en enklare prisjämförelse avvisas med att konsumenterna inte har lika närhet till de olika marknaderna samt att möjligheten att reklamera eller lösa ut en garanti är olika beroende på medlemsland. Fördelarna för företagen med en gemensam valuta anses vara marginell jämfört med nackdelarna. Konsumenternas fördel av att slippa växla vid utlandsresor medför också att medborgarna merparten av året lever i en ekonomi med minimerade möjligheter till politisk påverkan. Det största motståndet mot en svensk anslutning till EMU grundas i den avsaknad av politisk påverkan som anslutningen föranleder. Dessutom betonas att det saknas politisk kontroll och insyn i ECB och att centralbanken är odemokratiskt organiserad.

Förespråkarna för ett svenskt deltagande i EMU har som argument att Sverige genom inträde blir representerat i ECB-rådet, vilket ger förutsättningar för att medverka i utformandet av EU:s penningpolitik. EMU kommer oavsett Sveriges ställningstagande att inverka på den svenska ekonomin eftersom unionen berör övriga Europa i stor omfattning. Ett deltagande i EMU medför därför att Sverige får tillfälle att delta i formandet av den politik som oavsett deltagande eller ej drastiskt inverkar på den svenska samhällsekonomin. Företag har genom fusioner och omstruktureringar redan anpassat verksamheten för en internationell marknad istället för den svenska. Det medför enligt EMU-anhängarna att företagen flyttas utanför Sverige vid ett framtida utanförskap. I motsats till EMU-motståndarna hävdar EMU-förespråkarna att den svenska valutan är känsligare för finansiell oro på världsmarknaden. Det innebär att en övergång till euron istället skapar större utrymme för företagande och att kostsamma försäkringar mot valutarisker försvinner. Ett utanförskap medför att kronan kommer variera i värde mer än vid en anslutning och därmed skapar utanförskapet instabila förutsättningar för företagande. Den svenska ekonomin är anpassad för ett inträde i EMU och genom att stå utanför anser EMU-anhängarna att räntemarginalerna kommer att öka i förhållande till övriga medlemsländer. Står Sverige utanför EMU kommer troligtvis en rörlig växelkurs att gälla, vilket innebär att euron får större inverkan på den svenska ekonomin. Detta resulterar i att svenskarna får två valutor vid sidan om varandra. Den svenska ekonomins utveckling är förankrad i ett väntat deltagande i EMU snarare än ett avhållande från samarbete. Ett avhållande kommer förändra den svenska ekonomins ställning till det sämre eftersom marknaden omorganiseras för en tillvaro utanför EMU. Uppskattningsvis innebär ett deltagande en besparing på flera miljarder årligen via lägre transaktionskostnader för exportörer och importörer. Sverige är ett högprisland och genom EMU kommer priserna på varor att harmoniseras, vilket leder till prissänkningar på den svenska marknaden. Förespråkarna hävdar att ett medlemskap ökar företagens tillväxt och möjligheter att verka på en expansiv marknad. Den privata sektorn utgör skattebasen i samhällsekonomin och genom en ökad tillväxt av den privata sektorn erhåller svenska staten intäkter, vilka kan finansiera utbyggnad av sjukvård och äldreomsorg. Därmed anses den offentliga sektorn tillföras mer resurser istället för neddragningar. Detta skapar också möjlighet att utjämna skillnaderna mellan könen och uppnå mer jämställdhet. Centralbankens självständiga hållning försvaras med att länder med detta penningpolitiska styre oftare har låg inflation. Dessutom anser förespråkarna av EMU att politiska utspel inför val inte kan äventyra samhällsekonomin i lika stor utsträckning när centralbanken är självständig. Ekonomin anpassas efter vad som långsiktigt gynnar unionen och politiska svängningar med långtgående negativa efterverkningar undviks. Centralbankens roll i politiken kan jämföras med domstolarnas betydelse i svensk politik. Domstolarna ska självständigt verka för handla utefter de politiska mål som bestäms. Likaså är tanken att självständiga centralbanker ska agera på eget bevåg utefter politikens valda inriktning. ECB kommer heller inte att arbeta avskilt från samhället utan ECB-rådet tar intryck av den allmänna opinionen och EU- institutionernas ambitioner. Vid ett utanförskap tvingas Sverige stabilisera penningpolitiken för att undvika höjda räntor. Det kan på sikt medföra en stramare nationell penningpolitik än vid en anslutning till EMU. Sveriges möjlighet att påverka via representation i ECB-rådet anges ofta som det huvudsakliga skälet till svenska deltagande i EMU. De i övrigt oftast förekommande skälen till en svensk anslutning anses vara att inflationen och räntorna blir lägre. Dessutom ökar handeln och konkurrensen tilltar, vilket får långtgående positiva återverkningar i den svenska välfärdspolitiken.

Recension: Processen av Franz Kafka

Romanen utkom 1925 och nedtecknades ursprungligen på författarens tyska modersmål. Bokens tyska titel titeln var ”Der Prozess” och romanen fanns att tillgå på svenska först 1945, då med den svenska titeln Processen.

Processen författades av den tysk-tjeckiske juden Franz Kafka. Han föddes den 3 juli 1883 i Prag och var den förstfödde sonen i en sex barn stor syskonskara. Kafkas två bröder avled redan vid ung ålder och hans uppväxt delades därför endast av hans tre yngre systrar. Franz uppväxtår präglades i stor utsträckning av hans fader och deras samvaro övergick allteftersom hans liv fortskred till att bli en allt bistrare relation. Franz fader hette Hermann och arbetade som grosshandlare vilket medförde att han stundtals var bortrest och därför inte fanns närvarande under delar av Franz barndom. Hermanns käresta hette Julie, även om många tvivlade på om hon någonsin verkligen älskade Hermann. Detta och flera orsaker därtill medförde att tillvaron hemma hos familjen Kafka var tämligen tragisk. Fadern ansågs av såväl Franz som av vänner till familjen vara en burdus och ohövlig person. Han förväntade av sina barn att de skulle följa i hans fotspår och överta familjens affärer efter honom. Detta var något som gick stick i stäv med Franz egen vilja och föranledde det hat som utvecklades dem emellan. Franz har i vuxen ålder skriftligen liknat deras relation såsom ett krig. Han kritiserade flera gånger sin fars syn på barnuppfostran. En natt när Franz störde sin fars sömn genom ihärdigt hostande åtnjöt han straffet att stå ute på balkongen hela natten iförd endast nattskjorta. Uppfostringsidealen som hans pappa hyste tillit till var enligt Franz inte bara ett tecken på faderns dåliga omdöme utan också den direkta orsaken till hans senare hälsoproblem i livet. Franz förknippade de flesta problem och motgångar han upplevde i livet med sina svåra uppväxt och ansåg att fadern bar hela skulden till hans framtida missöden i livet.

Kafka började vid sex års ålder på den tyska folk- och borgskolan. Han var blyg och tystlåten, men uppvisade en stor begåvning och tog sig efter avslutad grundskola vidare in på det tyska läroverket i Prag. Kafkas egen syn på sin utbildning och studietillvaro var dock inte särskilt optimistisk. Han ansåg sig ha avtjänat första delen av sitt straff och sade sig ha lurat fångvaktarna och domarna. Läroverket uppfattade han som en stel byråkrati, som den enskilde studenten inte kunde påverka. Kafka genomled redan under studietiden återkommande perioder av nedstämdhet. Denna nedstämdhet övergick alltmer i depression, vilka han återföll i under delar av sitt resterande liv. Efter att ha avslutat sina studier vid läroverket sökte sig Kafka vidare in på universitet där han avverkade diverse juridikstudier och slutligen också erhöll en juris doktorsexamen. Kafka ägnade en stor del av studietiden till skrivandet och han fick under denna tid bekräftat för sig själv att hans kall i själva verket var författarskapet.

Efter att Franz avslutat sina universitetsstudier gjorde hans far ett sista försök att involvera honom i ett riktigt arbete och därigenom få bort honom från ”dumheterna” med studier och skrivande till vilket fadern hade ett oerhört kritiskt förhållningssätt. Planen som sattes i verket var noga genomtänkt och syftade till att Franz skulle godkänna sitt medverkande i en nystartad fabriksverksamhet. Affärerna finansierades med faderns pengar men drevs officiellt av Franz svåger Karl Hermann. Deltagandet som Franz infann sig i var ursprungligen avsett att vara ett passivt partnerskap men det kom med tiden att bli en heltidssysselsättning för honom. Eftersom svågern ofta var bortrest på affärsresor tvingades Franz sköta affärerna, vilket han enligt egen utsago var fullständigt inkompetent till. Franz omdöme visade sig vara riktigt och affärsverksamheten började ganska omgående att gå med förlust. Detta innebar ytterligare dispyter mellan Franz och hans far då denne anklagade Franz för att ruinera både släkt och familj. Upplevelsen som detta gav upphov till var en känsla av att vara påtvingad att utföra ett krävande arbete som han egentligen inte föresatt sig att genomföra. Ur Franz dagbok kan man läsa hur han beklagade sig över fabriken och dess göromål. Han beskriver hur han låg på soffan och försökte finna anledningar till att inte hoppa ut genom fönstret för att komma ifrån problemen. Det var för övrigt inget ovanligt att Franz övervägde självmord, då hans grundinställning till livet var att det var ett straff vilket man enbart kunde frånkomma genom döden. Slutligen avslutades affärerna och den misslyckade affärsrörelsen innebar en om möjligt ännu mer förhatlig situation mellan Franz och hans far.

Franz drömde om att kunna livnära sig på sitt författande men han var realist nog att inse att det var en omöjlighet för honom att livnära sig på sitt skrivande och han tog därför anställning på ett advokatkontor. Under denna tid upplevde Kafka sin första stora förälskelse i en kvinna vid namn Felice Bauer. De förlovade sig med varandra men bröt förlovningen ganska omgående, vilket troligen var en konsekvens av Kafkas dåliga självförtroende. Brev dem emellan vittnar om hur Felice försökte övertyga Franz om att de skulle ingå äktenskap. Franz i sin tur försökte övertyga henne om hur oduglig och otillräcklig han var för henne. Spekulationer gjorde gällande att Franz skulle vara rädd för att återskapa sina föräldrars äktenskap och därför avskärmade sig från kärleken. Turerna med Felice medförde att Kafka inledde en ny epok i sitt liv. Han påbörjade ett nytt arbete på försäkringsbolaget Arbeiter-Unfall-Versicherungsanstalt. Där arbetade han som tjänsteman med att handlägga olyckfallsförsäkringar. Efter en tid började han dessvärre att känna det ursprungligen intressanta arbetet på kontoret som alltmer påträngande. Han ansåg sin arbetsuppgift vara överflödig trots att ledningen deklarerade hur ovärderlig hans insats var. Självmordstankar genomsyrade hans vardag och slutligen drabbades han av ett nervsammanbrott. Kafka uppvisade klassiska tecken på mental instabilitet såsom självförakt, hypokondri och obeslutsamhet. Efter en tid på vilohem lyckades han tillfälligt kurera sig och återupptog därefter återigen sitt arbete på försäkringsbolaget.

En morgon innan Franz skulle bege sig till sitt arbete drabbades han av en kraftig lungblödning. Han fullföljde trots sitt allvarliga sjukdomstillstånd sina åtaganden och uppsökte läkare först efter arbetsdagens slut. Läkaren konstaterade att Franz led av lungtuberkulos vilket medförde att han tvingades avstå en stor del av sitt arbete på kontoret för att istället kurera sig på olika vilohem. Han insåg redan vid insjuknandet att han skulle tvingas att bära med sig sjukdomen för resten av livet och beskrev sin situation som att ständigt bära ett laddat vapen. Hans allmäntillstånd förvärrades alltmer och slutligen utvecklade han också tuberkulos i stuphuvudet med följden att han inte kunde tala eller inta föda. Han vårdades under sista delen av sitt liv på ett sanatorium vid namn Kierling. Det är också på detta sanatorium som han i praktiken slutligen svalt ihjäl till följd av sin oförmåga att tillgodogöra sig näring. Franz Kafka dog 1924 och uppnådde endast en livslängd på 40 år. Begravningen ägde rum i Prag, där också hans grav finns att beskåda än idag.

Handlingen i Franz Kafkas mest centrala verk, Processen, kretsar i huvudsak kring endast en enda person, nämligen romanens huvudkaraktär Josef K. Han är i 30 års åldern, men har trots sin ringa ålder redan lyckats etablera en framgångsrik karriär inom banksektorn. Med sitt korpsvarta hår och sin smärta kroppsbyggnad ger han tillsammans med kostym, hatt och en välvårdad överrock ett ordentligt och stilfullt intryck. Bankens högste direktör lovordar Josef och lyckan tycks le mot honom. Tyvärr finns det ett litet orosmoln på den annars så klara himlen, Josef K har drabbats av en process. Till en början upplever Josef inte processen som särskilt betungande. Han fortsätter att flitigt praktisera sitt artiga och korrekta beteende när han samspråkar med sina bekanta. Josef är en person som alltid förutsatt sig vara alert och han låter inga överilade impulser styra hans handlande. Noga och metodiskt analyserar han tillvaron och låter sitt förnuft leda honom genom de valsituationer som uppkommer. Han trivs med sina arbetsuppgifter på banken och hans kunder respekterar honom för hans goda affärssinne och gedigna kunskaper. Josef fungerar väl i det sociala livet och har inget otalt med någon annan människa. Hans personlighet och mentala stabilitet förändras dock gradvis allteftersom processen tränger sig in i hans liv. Han lyckas inte längre förhålla sig oberörd till det annalkande rättegångsförfarandet. Han avstår till en början enbart sina fritidsaktiviteter för att istället fundera över hur han ska bevisa sin oskuld. Det står dessvärre ganska snart klart att han inte kan lösa processen utanför arbetets tidsrymd. Han tvingas alltmer att fundera över sin situation vid tillfällen då han egentligen borde ha ägnat all sin koncentration och tankeverksamhet åt arbetsuppgifterna på banken. Detta medför i sin tur att han får svårt att upprätthålla yrkesutövningen på banken, vilket ytterligare får som konsekvens att hans psyke utsätts för en allt mer påfallande stress. Han upplever sina tidigare medarbetare som fiender och hans attityd till andra människor förändras till det negativa. Bankens kunder, vilka han tidigare varit så förtrogen vän med blir oförskämt avsnästa när dom försöker påtvinga honom hans uppmärksamhet. Processen mot honom innebär också att han får en större insikt i samhällets förfarande och denna insikt gör att han äcklas över sin medborgerliga situation. Hans ursprungligen tillförlitliga tilltro till samhället försvinner fullständigt i takt med att hans psykiska välbestånd förfaller. Inte bara hans psykiska hälsa far illa, även fysiskt magrar han och han ger ett allt sjukare och svagare intryck inför sin omgivning. En dramatisk men inte alls oväntad försämring av hälsotillståndet sker när han efter en arbetsdags slut upplever kraftiga hallucinationer. Detta medför att han antar en allt vanskligare och mer verklighetsfrämmande inställning till sin livssituation. Det omdöme, vilket han tidigare kunnat förlita sig på har nu svikit honom helt. Han gör upprepade felbedömningar och inser själv att hans tidigare mentala skärpa nu slutgiltigt övergivit honom. Han undgår att upptäcka viktiga skeenden i processens fortskridande och inser att hans möjligheter att reda ut tillvaron är obefintliga på grund av hans opålitliga omdöme. Josef K:s tankeverksamhet uppslukas efter hand fullständigt av processen och han förmår inte längre ägna någon som helst fokusering på vare sig sitt arbete eller privatliv. Josef K har raserats till oigenkännlighet och han besitter inte längre de personliga egenskaper som från början gjorde honom så omtyckt och respekterad.

Det förekommer ytterligare ett par personer i romanen som förtjänar ett omnämnande. Dessa personer figurerar inte i någon större utsträckning, då boken är väldigt är centrerad kring Josef K. Vicedirektören på den bank där Josef verkar utövar ständigt konkurrens om maktpositionen på banken. Vicedirektören är en åldrad man, men hans åldersrynkor ger inte intryck av svaghet utan tvärtom framhäver de styrka och erfarenhet. Han drar fördel av Josefs sviktande hälsa och övertar efter hand en väsentlig del av Josefs arbetsuppgifter. Josef uppfattar detta som ett intrång på hans område, men det är oklart huruvida det enbart är en uppfattning som Josef besitter eller om det i själv verket förhåller sig som ett medvetet försök till utmanövrering från vicedirektörens sida. Efter att processen fortlöpt en tid inträder Josefs farbror Karl i handlingen. Han är en frispråkig och högljudd godsägare från landsbygden. Han gestikulerar vilt när han pratar och har svårt att lägga band på sig själv. Farbrodern ger ett eldflammigt intryck när han med sin stora panamahatt på sned skriker åt allt och alla i sin iver att få saker och ting uträttade. Farbrodern är också den person som introducerade ytterligare en förekommande individ i romanen, nämligen advokat Huld. Advokat Huld är en hjärtsjuk gammal man som tillbringar hela dagarna liggandes i sin säng. Han har långt skägg, som för övrigt är ett karakteriserande drag för alla inom domstolsväsendet. Advokaten uppnår aldrig ett tillfrisknande, men uppvisar trots sin sjukdom en oerhörd pondus och makt då han åtnjuter respekt av såväl höga domstolstjänstemän som sina klienter. Advokaten uppvisar även prov på ett visst översitteri då han förmanar Josef, liksom man förmanar ett barn, vad gäller rätt och orätt i hans handlande. För att klara sig vårdas advokat Huld av en kvinnlig uppasserska. Hon heter Leni och kommer med tiden inte enbart att ägna sig åt advokaten utan också åt Josef, då i egenskap av hans älskarinna. Hon har utskjutande ögon vilka tillsammans med hennes runda ansiktsform förmedlar ett närmast dockaktigt utseende. Enligt advokaten har Leni inte bara ögon för Josef utan hon attraheras även av andra klienter då dessa tydligen förmedlar någon alldeles särskild tilldragelse. Leni har genom sitt arbete hos Huld blivit väl förtrogen med domstolsförfarandet och använder sina kunskaper för att råda Josef i hans beslutsfattande. Hon är också en av de få personer som verkligen värnar om Josef och uttryckligen visar sympati för honom. Den andre romankaraktären, som tillsammans med Leni önskar Josef välgång i livet är en kvinna vid namn fru Grubach. Hon äger och tjänstgör på det pensionat där Josef är bosatt. Med sin mulliga kroppsbyggnad och det ständigt åtsittande förklädet vars midjeband skär djupt in i hennes kraftiga buk utför hon allehanda uppgifter på pensionatet. Hon tillmötesgår gärna Josef i hans önskemål och anstränger sig för att vara honom till lags. Trots sin vänliga inställning har hon en opassande egenskap att ibland uttrycka sig opassande inför Josef, vilket förargar honom. Deras relation är inte enbart av vänskaplig art. Hon har också lånat en betydande summa pengar av Josef. Detta ligger dock inte till grund för hennes uppfattning att Josef är hennes bästa och käraste hyresgäst. En av de personer som utgör en ganska liten men långt ifrån obetydlig del av romanens handling är den målare som Josef får kontakt med genom en affärsbekant. Målaren eller Titorelli med vilket han signerar sina tavlor, livnär sig på att måla domstolsporträtt. Han iklär sig en nattskjorta och ett par linnebyxor. Byxorna hålls uppe av en rem vars fria ände slänger omkring åt alla håll när han rör sig. Barfota och med uppkavlade skjortärmar bearbetar han sina konstverk. Målaren uttrycker sig trots sin yrkestillhörighet välartat och närmast juridiskt. Hans förmåga att uttrycka sig såsom en domstolstjänsteman har han erhållit genom sina nära kontakter med de höga domare vilka han avbildar i konstporträtten.

Romanens huvudpersoner lever uteslutande i en stadsmiljö. Stadens namn uppges aldrig, men det är inte heller av större intresse eftersom handlingen är av psykologisk karaktär. Staden framställs som en sedvanlig europeisk storstad och författaren avsåg troligen att beskriva den moderna tidsepok han levde under. Eftersom romanen är över 70 år gammal framstår miljöerna en aning otidsenliga. Vid ett flertal tillfällen använder Josef K hästdroskor för att fortskaffa sig vilket knappast kan anses vara en modern företeelse. Allt arbete på banken sker manuellt och alla handlingar finns i pärmar och på pappersark vilket ytterligare förstärker bilden av en förgången tid. Det är inte heller trovärdigt att dagens banktjänstemän skulle inhysa sitt bohag på ett litet pensionatsrum. Husen är träkonstruktioner och väggarna uppvisar ofta smala springor mellan plankorna vilket knappast förekommer på moderna byggnationer. Kvinnor innehar inga betydelsefulla positioner i samhällshierarkin och Josefs besök hos en prostituerad beskrivs inte som något degraderande för hans personlighet. Vår tids domstolstjänstemän bär knappast uteslutande svarta rockar och deras ansikte pryds inte av långa helskägg. Överhuvudtaget förefaller miljöbeskrivningarna vara en tillbakablick bakåt i tiden även om författaren säkerligen avsåg att skildra en ständigt modern och tidlös tidsålder.

De geografiska platser där handlingen utspelar sig utgörs av de olika delar av staden och de byggnader som förekommer i respektive stadsdel. Pensionatet beskrivs som en lång korridor med dörrar in till de av gästerna hyrda rummen. Väggarna är tunna och det går att höra samtalen som förs i rummen intill. I en av korridorens ändar finns en matsal möblerad med ett långsmalt matbord placerat utmed ett avlångt fönster. Utanför pensionatet ligger ett nattcafé där det serveras undermålig mat. Från Josef K:s rumsfönster kan man blicka ut över en stadsgata. Pensionatet upplevs vara centralt beläget i staden, men det är inget som i egentlig bemärkelse bekräftas utifrån handlingen. Flera av romanens kapitel utspelas på den bank där Josef arbetar. Banken beskrivs inte särskilt ingående och det enda intryck man får är att det är en större bank som har en viktig betydelse för stadens finansliv. Josef handlägger olika ärenden på sitt stora kontor och bemöter de många kunder som dagligen besöker honom för att genomföra affärsöverläggningar. På kontoret spenderar han många timmar bakom sitt stora skrivbord eller framför kontorsfönstret, genom vilket han kan beskåda stadens kärna. I övrigt utspelar sig romanen egentligen bara i ytterligare två andra miljöer, i domstolskanslierna och hos den advokat som bistår Josef i processens ärenden. Advokatens kontor är väl tilltaget och indikerar på hans väldiga status och oomtvistade erkännande bland domstolens högre rannsakningsdomare. Kontoret framstår ur tre olika perspektiv. Det första är den sängkammare i vilken advokaten återhämtar sig efter sina hjärtproblem. Sängkammaren är dunkelt upplyst av ett stearinljus placerat på advokatens sängbord. Själv ligger han ordentligt nerbäddad under flera överkast och pälsar. Det är i detta rum som han utarbetar sina klienters försvarsålägganden. Detta trots att han innehar ett väldigt arbetsrum med stora utrymmen och högt till tak. Ett väl tilltaget möblemang inger närmast en bortkommen känsla hos de klienter som tidigare mottogs i arbetsrummet. Den tredje miljön förekommande hos advokat Huld är det välförsedda och mycket rymliga kök i vilket Leni utverkar måltidsbestyr och övrigt hushållsarbete. Köket beskrivs inte ingående eftersom Josef endast vistas i rummet vid ett enstaka tillfälle. Under den tid han tillbringar i köket är det dunkelt upplyst av liten lampa vid ingången. De enda egentliga detaljer han kan utröna i mörkret är en oerhört stor spis, vars storlek omfattar flera vanligt förekommande spisar. I anslutning till köket finns en liten skrubb som upptas i sin helhet av en enda säng. Skrubben bebos av en klient till advokaten och de enda attiraljer som återfinns är ett litet ljus och några domstolshandlingar som klienten i sin iver försöker förkovra sig i.

Domstolskanslierna inhyses i stadens utkanter, vilka märkligt nog också utgör de fattigaste och mest förslummade delarna av staden. Det är trångt mellan husen och smala kullerstensbelagda gator tränger sig fram mellan träkåkarna. Stadsdelen befolkas i huvudsak av arbetare och de flesta husen tjänstgör som arbetarbostäder. Butiksägare inhyser sin verksamhet på bottenplanen utmed gatorna eller i källarvåningarna. Det är ett svårorienterat område och domstolskanslierna underlättar inte tillvaron genom att skylta med sin närvaro. Inuti husen virvlar det av trappor och korridorer. Barn rusar omkring i korridorerna och ibland viker de av in genom någon av alla de dörrar som vätter ut mot korridoren. Genom halvöppna dörrar skymtar små rum där flertalet människor har sin bosättning. Inuti husen är det än mer svårorienterat än utanför dem och det dröjer inte länge innan en besökare förirrat sig bland alla våningar och otaliga människor. Plötsligt kan dock domstolskanslierna dyka upp som ur intet. Alltid är dom stationerade i de vindsvåningar som återfinns allra högst upp i de väldiga husen. Trots domstolsväsendets överhet förefaller inte domstolskanslierna intagit någon särställning i staden. Tvärtom så återfinns dom inhysta och närmast undanskuffade i stadens mest nedgångna och förslummade bebyggelse. Domstolskanslierna består av långa korridorer med uppställda bänkar utmed korridorens sidor. På dessa kan besökare vänta i dagar innan de om möjligen blir bistådda av någon domstolstjänsteman. Här och var sipprar ljus ut i korridoren från något av de tjänstemannarum som har dörren öppen eller vars ingång inte pryds av en dörr utan istället av ett trägaller. Det som en besökare upplever som mest påfallande och besvärande på kanslierna är den enormt kvava luft och tryckande atmosfär som innesluter kanslierna. Den dåliga luftväxlingen tillsammans med solens gassande på det tjärade trätaket skapar trötthet och en fullständig utmattning hos alla besökare. Detta leder i sin tur till att de tvingas erhålla hjälp från utomstående för att överhuvudtaget kunna avlägsna sig från lokalerna. Statsapparaten innehar betydande resurser vilka även kommer domstolsväsendet till lags. Dessa resurser nyttjas dessvärre inte till investeringar för domstolsväsendets ändamål utan försvinner genom korruption och förskingring bland domstolstjänstemännen. Därför är det inte iögonfallande märkligt att rättsväsendet återfinns representerat i stadens allra mest nedgångna kvarter.

Romanen utspelar sig i flera olika sociala miljöer även om det inte alltid är vidare lätt att avgöra statusen och tillvaron för de människor som lever och verkar i respektive miljö. Helt klart kan man skönja en social splittring mellan bankens väletablerade kontor i stadens centrum och de förortsområden där domstolskanslierna inhyses. På banken återfinns förnäma affärsmän och direktörer som med välansade mustascher och fina kläder vittnar om en tillvaro i samhällets sus och dus. De besitter möjligheten att avnjuta avslappnande semesterseglatser till sjöss eller utflyktsresor till landsbygden för att koppla av och lämna vardagen för ett ögonblick. De högre tjänstemännen på banken är överställda vaktmästare och lägre tjänstemän som alltid står till deras förfogande. I stadens fattigare utkanter är situationen en annan. Där trängs människor med varandra i smått tilltagna rum, i vilka stora familjer tvingas leva mycket tätt inpå varandra för att överhuvudtaget ha någonstans att bo. Barnen i omgivningen visar prov på misär och umbärligt leverne. Puckelryggiga, smutsiga och klädda i trasor fungerar de levande bevis för den sociala utslagning och fattigdom som härskar i deras tillvaro. Livet på samhällets bakgator är hårt och flera av människorna är förstörda både till det inre och till det yttre redan innan de uppnått vuxen ålder. På pensionatet där Josef bor, lever flera olika individer som kan anses återspegla flera samhällsklasser. Detta kan tyckas lite märkligt då det inte är självklart att en banktjänsteman har sitt bohag tillsammans med en skådespelerska från någon av stadens mindre etablerade teatrar. Troligen är det romanens hemmahörande i en förgången tid som medför att två så vitt skilda samhällsklasser ändå lever såpass tätt inpå varandra. Advokaten och domstolstjänstemännen lever luxuösa liv i symbios med domstolsetablissemanget. Det utgör en nödvändig del av rättsapparaten och blir därför rikligt belönade för sina insatser. Advokaten hade tidigare ett stort manskap underställt sig. Dessa underställda arbetare bestående av brännvinsadvokater och mindre etablerade jurister fungerade som hans egen stab, vilken han kontrollerade till fullo. Ett liv i samklang med domstolsväsendet möjliggör personliga förmåner och en levnadsstandard oåtkomlig för den vanliga medborgaren.

Handlingen i processen är centrerad kring banktjänstemannen Josef K. Historien tar sin början redan i inledningen, då bokens första rad förmedlar handlingens huvudscenario: ”Någon måste ha förtalat Josef K, ty utan att ha gjort något ont häktades han en morgon.” Beskedet om häktningen erhåller Josef en helt vanlig vardagsmorgon då han liggandes i sin säng inväntade frukostserveringen. Frukosten uteblir och han bemöts istället av två vaktare från domstolen, vilka informerar honom om häktningsförfarandet. Josef reagerar argt och upprört gentemot vaktarna då han anser att de gör intrång på hans integritet. Efter diverse smärre tumultartade konversationer med vaktarna får Josef träffa en inspektör. Inspektörens avsikt är att klargöra restriktionerna som följer av det nyss uppkomna häktningsframställandet. Det framkommer aldrig varför han är häktad och inte heller innebär häktningen några större inskränkningar i hans liv. Josef lyckas inte få sin fråga om vilken skuld han anses gjort sig skyldig till besvarad, eftersom vaktarna och inspektören inte ens själva har insikt i vad anklagelsen egentligen omfattar.

I begynnelsen tror sig Josef ganska enkelt och smidigt kunna reda ut situationen då han anser det hela vara ett missförstånd. Han inser emellertid att det är allvar då han utsätts för den första rannsakningen av domstolen. Utan att veta vad han står anklagad för tvingas han hålla ett långt försvarstal inför en stor samling herrar tillhörandes domstolsväsendet. Han hånar och missaktar rannsakningsdomaren, vilket hans process tar omätlig skada av. Dessvärre inser han inte vad han ställer till med utan upplever sig själv som stark och oavhängd från domstolens maktutövning. Förhöret genomförs i ett sessionsrum uppe på den vind där domstolskanslierna huserar. Intill sessionsrummet finns ett bostadsrum som bebos av domstolens vaktmästare och hans fru. Det är vid kontakten med vaktmästarfrun som Josef genomskådar rättsväsendets skönmålade fasad. Han blir insatt i hur korruptionen och maktmissbruket praktiseras av de högre domarna mot domstolselever och övriga underställda i hierarkin. Josef blir också förtrogen med vaktmästaren. Vaktmästaren guidar Josef bland domstolskanslierna, där domstolstjänstemännen har sina kontor. Han plågas av den dåliga miljön på kanslierna och blir slutligen helt oförmögen att lämna byggnaden för egen maskin. Han upplever kanslierna som ett virvlar av korridorer som tillsammans med miljön i övrigt skapar ett ogripbart komplex ur vilket han helst av allt bara vill frånkomma. På kanslierna träffar han olika personer som liksom han själv drabbats av en process. Det är vid dessa sammankomster som det börjar gå upp för honom att processen är ett heltidsuppdrag vilket betar de åtalades hela uppmärksamhet och omöjliggör en vardaglig livsföring. Han försjunker allt mer i tankar kring sin process vilket försvårar hans ansträngande yrkesutövning på banken.

En dag när han är i färd med att avsluta sin arbetsdag hör han röster bakom en stäng dörr som han förmodar leder in till en skräpkammare. Han sliter förvånat upp dörren och möts av en märklig syn. Inne i städskrubben står tre män. Två av männen är avklädda och den tredje läderklädde mannen förbereder att prygla de två andra med en käpp. Josef erinrar sig att han har träffat de båda männen tidigare och vilket visar sig vara riktigt. Det är nämligen de två vaktarna som häktade honom i romanens inledning. De är på väg att bestraffas för att de inte fullgjort sina plikter och för att Josef beskyllt dem för trolöshet inför rannsakningsdomstolen. Josef lyckas inte övertala bödeln att skona de två männen utan han slänger slutligen igen dörren och lämnar skyndsamt banken. Dagen därpå passerar Josef återigen dörren och hör ännu en gång röster bakom den stängda dörren till städskrubben. Han öppnar den och återupplever en procedur identisk med den från gårdagen. Det framgår inte i romanen huruvida denna händelse är verklig eller ej, men det ligger närmast till hands att anta att detta är den fullständiga kollaps som Josefs psyke genomlider till följd av processen mot honom.

Vid denna tidpunkt inträder Josefs farbror Karl i handlingen. Han är bosatt på landsbygden men är i staden för att uträtta några ärenden. Karl uppsöker Josef på banken och konfronterar honom med processen, vilken han ryktesvägen hört att Josef är indragen i. Josef bekräftar farbroderns farhågor och oroar denne då han anser att hela familjens ära riskerar att bli nersvärtad. Karl lovar att hjälpa Josef och övertygar honom om att de ska uppsöka farbroderns gamla vän advokat Huld. Advokaten tar emot farbrodern och Josef trots att han ligger nerbäddad på grund av hjärtlidande. De diskuterar Josefs situation när det plötsligt står klart att de inte är ensamma i rummet. I en mörk vrå i rummet sitter en mäktig rannsakningsdomare vilken kan drastiskt avgöra processens utgång. Tyvärr så spolierar Josef möjligheten genom att lämna sällskapet för advokatens uppasserska Leni. Han tillbringar en kärleksstund med Leni och försummar därigenom möjligheten att dra nytta av advokatens celebra besök. Josef gör under en längre period återkommande besök hos advokaten. Huld ömsesidigt varnar respektive uppmuntrar Josef då denne hela tiden försöker driva processen mot ett slut. Advokaten förklarar hur viktigt det är att lämna in en försvarsinlaga. Samtidigt bestyrker han hur fördelaktigt det är att en sådan ännu inte lämnats in då den senast tiden varit mycket ogynnsam för ett inlämnande av en försvarsinlaga. Advokat Huld berättar för Josef hur bra hans process ligger till och hur fördelaktigt någon insatt person uttalat sig. Dessvärre är denna person inte av någon högre rang i den oändliga hierarkin inom domstolsväsendet. Dessutom har andra personer uttalat sig väldigt illavarslande. Josef pendlar mellan hopp och förtvivlan då ena stunden allt tycks vara på väg att vara uppklarat till att processen knappt ens har tagit sin början. Slutligen bestämmer han sig för att avsäga sig advokaten då han anser att denne inte uträttar någonting och inte heller driver processen framåt.

Efter att ha avsagt sig advokaten står Josef ensam gentemot rättsväsendet och är därmed helt utelämnad åt sig själv. Josef får dessbättre hjälp från oväntat håll. En av bankens kunder förmedlar en kontakt med en av domstolens porträttmålare. Målare innehar genom sina kontakter med rannsakningsdomarna en nästintill oinskränkt makt och förmår till och med att avgöra en process utfall. Målaren klargör för Josef att det egentligen finns tre olika alternativ till att undkomma domstolen. Det första alternativet kallar han verkligt frikännande och är endast möjligt att uppnå för den åtalade som är fri från skuld. Denna utgång av en process finns endast beskriven i legender och inga verkliga rättsfall kan bekräfta att ett verkligt frikännande någonsin ägt rum. De andra två lösningarna består i det skenbara frikännandet och uppskovet. Det skenbara frikännandet innebär att målaren med sina kontakter förmår olika domare att intyga den åtalades oskuld och på så vis undanröja åtalet. Den person som processen berör är dock endast skenbart fri för handlingarna och misstankarna finns arkiverade och rätt som det är kan någon ny rannsakningsdomare få ärendet på sitt bord. Domaren kan anse ärendet intressant och återuppta processen. Det tredje alternativet innebär att processen framåtskridande förhalas. Utdragandet av processens tidsåtgång ger utrymme för ett stadium där den åtalade närmast kan anses blivit beviljad ett uppskov. Josef anser sig oskyldig och vill egentligen uppnå det verkliga frikännandet. Han lovar att återkomma till målaren för att lämna besked när han närmare har analyserat de olika alternativen. Josef får dock aldrig möjlighet att återkomma till målaren eftersom hans process kommer att bli avgjord dessförinnan.

Josef blir en arbetsdag ålagd att bemöta en god vän till bankdirektören. Gästen, en italiensk affärsman, ska av Josef bli förevisad stadens sevärdheterna. Affärsmannen har ont om tid och därför väljer man att avlägga endast ett besök, nämligen på stadens största byggnadsverk, domkyrkan. En kylig höstkväll beger sig Josef till kyrkan för att invänta affärsmannen. Efter en lång väntan står det klart att hans förberedelser i italienska varit förgäves då affärsmannen inte tenderar att inställa sig. Josef undkommer det ruskiga vädret genom att tillbringa väntan inuti domkyrkan. Där spenderar han tiden med att studera de dunkelt upplysta kyrkliga utsmyckningarna och konstverken. Han avbryts efter en stund av en präst som med hög röst ropar hans namn. Josef söker sig mot rösten som kom från en liten stenkonstruerad predikstol. Prästen utger sig för att vara fängelsepastor och förklarar att processen har tagit en mycket illavarslande vändning. Efter en kortare dialog lämnar prästen predikstolen för att närma sig Josef. De båda går sedan omkring i kyrkan och för ett invecklat resonemang om en fikterad historia anspelandes på en fångvaktare och hans fånge. Argumentationen kretsar kring vem som egentligen är beroende av vem i historien. Är fångvaktaren beroende av fången för att ha en arbetsuppgift att utföra eller är fången beroende av sin vaktare. Resonemanget förefaller för mig som läsare en aning obegripligt. Det är torts allt antagligen i detta resonemang som Josefs process blir avgjord. Utan insikt i den djupa psykologiska diskussionen mellan Josef och prästen är det svårt att finna någon förnuftig och logisk förklaring till romanens avslutning.

Romanen avslutas lika plötsligt och oförklarligt som den inleddes. Josef befinner sig återigen på pensionatet när han hemsöks av två blekfeta herrar iklädda frack. Josef som inte väntade besök från de båda herrarna följer ändå villigt med dem när det för honom ut ur huset och vidare ut ur staden. Sällskapet gör halt när dom anländer till ett stenbrott i stadens utkanter. Här börjar herrarna placera Josef i olika positioner intill en sten. Sedan tar en av männen fram en stor slaktarkniv som han har haft hängandes innanför sin rock. De genomför någon form av procedur då de inte kan enas om vem som ska utföra den kommande handlingen. Männen vill hela tiden ge den andre parten företräde att välja initiativ. En procedur som för övrigt kännetecknar deras beteende i stort. Redan när dom kom för att hämta Josef på pensionatet gjorde dom sig oerhörda besvär med vem som skulle kliva innanför dörren först. Slutligen väljer den ena mannen att utföra den förestående avrättningen av Josef. Samtidigt som han höjer kniven öppnas ett fönster i ett intilliggande hus och en person lutar sig ut med utsträckta armar. Mannen tar ingen notis om detta utan pressar slaktarkniven djupt in i Josefs bröstkorg. Det sista Josef hinner uppfatta innan han dör är hur en av männen lutar sig över honom och yttrar följande: ”som en hund, det var som om skammen skulle överleva honom”. Ingen förklaring till händelserna i romanens slutskede förekommer vare sig det gäller processens egendomliga avgörande i domkyrkan eller det sista kapitlets märkliga förfarande när Josef slutligen likvideras utan något som helst egentligt motstånd.

Processen är en roman som verkligen kan vara ändamål för tolkningar och grubblerier. Stundtals är det svårt att avgöra om romanen är ett uttryck för en djup psykologisk samhällsskildring eller enbart ett orationellt verk av en psykiskt sjuk människa. Helt säkert anser jag att författaren har för avsikt att skildra ett förfallet rättssamhälle och den enskilde individens oförmåga att vinna en kamp gentemot ett stor ogripbar fiende. Franz Kafka ger tydligt uttryck för sin personliga avsky över hur rättskipningen tillämpas. Romanens huvudkaraktär uttalar sig vid ett flertal tillfällen oerhört nedvärderande över domstolsväsendet och hela romanen ger intryck av att kritisera byråkratin i samhället. När Franz Kafka avled klargjorde han i sitt testamente att flertalet av hans skriftliga verk skulle förstöras och att ingenting fick tryckas på nytt. Förklaringen till detta kan vara dessa romaner och novellers självutlämnande karaktär. Domstolsväsendet i Processen avspeglar väl den stela byråkrati som Franz själv upplevde i livet. Romanens huvudfigur är tjänsteman och arbetar med att handlägga olika affärsärenden. Franz Kafka arbetade större delen av sitt liv med att handlägga försäkringsärenden åt ett försäkringsbolag. Detta anser jag vara en slående likhet, liksom författaren och romanfigurens uppfattning om att deras arbetsuppgifter var både onödiga och överflödiga. Romankaraktären heter Josef K, också det måhända en medveten liknelse med författarnamnet Kafka. Det är svårt att avgöra huruvida romanen är en avsiktlig självbiografisk berättelse eller om handlingen delvis består av detaljer hämtade ur författarens egna liv. En något djupare och än mer osäker tolkning av Processen är att hela romanen beskriver hur en människas mentala hälsa förvärras för slutligen leda till ett psykiskt sammanbrott.

Den mest oförklarliga delen av romanen är de två sista kapitlen, vilka behandlar besöket i domkyrkan samt avrättningen. Resonemanget i domkyrkan mellan prästen och Josef är minst sagt invecklat och det är närmast omöjligt att inse hur detta resonemang dem emellan skulle vara avgörande för processens utfall. På något vis behandlar de troligen Josefs skuld, som då troligen skulle fastställas i resonemanget. Romanens sista kapitel är det mest obegripliga och kanske döljs här en viktig del av författarens syfte. De båda herrar som hämtar Josef använder sig av olika artighetsgester. De erbjuder varandra företräde att verkställa avrättningen. Kanske har författaren som syfte att skildra bödelns odelaktighet i utförandet eller hur formellt och opersonligt myndigheternas tillvägagångssätt är. Myndigheternas ansvar kan tänkas skildras såsom uppdelat på olika personer, vilka enskilt inte har någon delaktighet i vad som sker. Tillsammans skulle dessa personer dock kunna utgöra en organisation med fullständig befogenhet och ansvar över en uppkommen situation. Återigen är romanens sistkommande kapitel svåranalyserade och ovanstående tolkningar kan möjligen fullständigt sakna förankring i författarens verkliga avsikt. Författaren hade med största sannolikhet inte som syfte att berätta en historia eller förmedla en berättelse. Franz arbetade inte aktivt för att få sina berättelser publicerade och Processen tillhör en av de romaner som han överhuvudtaget aldrig avsåg att publicera offentligt. Därför är det svårt att hysa tilltro till att han ville väcka debatt eller förmedla någonting till en eventuell läsare. Det är svårt att avgöra trovärdigheten i de olika spekulationerna gällande romanens handling och syfte, men författarens inombords kritik och förakt gentemot byråkratin och rättsamhället är otvivelaktig.

Processen är skriven på ett lättbegripligt språk även om en delvis åldrad vokabulär används. Trots att romanens handling kretsar kring ett juridiskt förehavande så förekommer inga juridiska termer och inte heller något byråkratiskt språkbruk. Det förefaller en aning märkligt eftersom författaren själv genom sitt yrke och utbildning var väl förtrogen med denna form av terminologi. Inget dystert språk används men helhetsintrycket av romanen blir ändå tragiskt och deprimerande. Den enda humor som möjligen förekommer i romanen är den sarkasm som genomsyrar Josef K:s oerhört negativa attityd. Processen förmedlar meningslöshet och uppgivelse inför livssituationen och romanen är allt annat än munter läsning. Romanens handling i sig är inte särskilt spännande och väcker egentligen inga speciella tankar. Lite i efterhand kan romanens helhet dock väcka en del funderingar och tankar kring samhället och den egna livssituationen. Parallellen mellan den enskilde medborgarens utsatta position i en allt globalare världsordning och Josef K:s umbäranden kan vara en viktig lärdom. Romanen ger bra beskrivning av den enskilde medborgarens maktlöshet när han ställs mot en överordnad oöverskådlig motståndare. Det är ganska enkelt att identifiera sig med Josef K när myndigheterna eller maktkonstellationer i vårt samhälle genomför förändringar som drabbar utsatta människor. Känslan av medborgerliga rättigheter vilka omintetgörs genom den lilla människans obetydlighet gentemot överhetens byråkratiska allvetande. Det är också lätt att känna sympati för Josef då han överhopad med arbete upplever sig trängd av personliga motgångar, vilka demolerar hans konkurrensmöjligheter.

Processen upplevs under läsandet som långsam, stillastående och i avsaknad av en påtaglig handling. Det känns som om man vill att romanen helst av allt skulle ta slut och det är svårt att upprätthålla intresset för Josef K:s ältande av sin process. I slutkapitlen accelererar handlingen för att sedan anta ett obegripligt och abrupt slut. Efter avslutad läsning infinner sig en känsla av obegriplighet och man frågar sig vad som egentligen hände och varför romanen slutade som den gjorde. Franz Kafkas verk Processen är ingen roman att rekommendera. Den möjliga behållningen av romanen uppkommer först efter avslutad läsning och då är det endast huvudhandlingen som väcker tankar. Romanen fyller en viktig funktion då den trots allt avspeglar en människas maktlöshet inför myndigheternas maktutövande. Denna insikt anser jag att man kan tillskansa sig på ett mer konkret och lättförståeligt vis en på det sätt som det nyanseras i romanen. En del av författarens egenskaper att gestalta berättelsen är dock anmärkningsvärda. Kafka uppvisar en berömvärd förmåga att visualisera en outtalad destruktiv miljö. Han förmedlar skickligt känslan av det osynliga labyrintiska motstånd som ständigt möter romanens huvudkaraktär. Det som berättigar romanen är kritiken mot det byråkratiska rättsystemet och den känslouppviglande miljöframställningen. I övrigt är jag dessvärre villig instämma i Franz Kafkas eget nedtecknade testamente där han själv uttryckligen skriver: ”... Allt som finns kvar i min kvarlåtenskap av dagböcker, manuskript, brev, både andras och egna ska undantagslöst och oläst brännas ....” Franz Kafka ansåg sina litterära verk alltför odugliga och ointressanta för att kvarlämnas till eftervärlden.