Vårdnadskommitténs betänkande

Vårdnadskommitténs betänkande avseende separerade föräldrars framtida vårdnad av barn förväntas motverka sunda familjeideal. Kommitténs förslag påstås förhindra att dömda våldsverkare ges delad vårdnad av vuxna pars gemensamma barn. Mot bakgrund av att kvinnliga våldsverkare sällan återfinns i aktuell brottskategori omfattas nästintill bara män av tilltänkta lagförslag. Nämnda lagförslags innebörd kan vid en ytlig betraktelse förefalla vara av godo. Föräldrars inbördes problem och en enskild förälders destruktiva beteende måste förhindras påverka berörda barn. En djupare eftertanke ägnas dock lagförslagets långsiktiga konsekvens. Domstolarnas spekulativa domstolsförfarande och domstolarnas naiva tilltro till kvinnans oförvitliga agerande kan medföra att en pappas delade vårdnad avgörs i avsaknad av existerande bevis. Aktuell lag används i värsta fall såsom vapen i en maktkamp mellan respektive kön snarare än såsom metod att trygga enskilda barns tillvaro.

Radikalfeminism

Kristdemokraternas vice ordförande Maria Larsson kritiserade i en interpellation regeringens jämställdhetsminister Jens Orback. Larsson påtalade Orbacks bristande kompetens och anmärkte på ministerns verklighetsfrämmande analys av kvinnornas levnadssituation. Larsson framförde kritik mot regeringens finansiella stöd till Riksorganisationen för kvinnojourer, ROKS. ROKS:s desinformation motiverade regeringen att avstå terapi åt manliga våldsverkare. Därmed bidrog ROKS och Sveriges regering till att underlåta en prevention av kvinnomisshandel. Orbacks föregångare, Margareta Winberg, inkluderade även nämnda suspekta organisation i Sveriges nationella råd för kvinnofrid. ROKS utges vara kvinnornas organiserade representation i nämnda råd, trots att organisationens onyanserade betraktelse av nuvarande tillvaro ingalunda anses vara kvinnojourernas, tillika kvinnornas, gängse betraktelse av aktuell tillvaro. Vidare menade Larsson att skattemedel borde avsättas till kvinnojourernas lokala verksamhet och inte såsom idag bekosta vilseledande feministisk propaganda.

Asyl- och invandringspolitik

En konsekvens av Sveriges misslyckade asyl- och invandringspolitik förväntas bestå i en nedmonterad välfärd. Finansminister Per Nuder deklarerade idag i ett tal vid Statistiska centralbyråns, SCB:s, demografidag att utlandsfödda medborgares sysselsättningsgrad måste uppgå till infödda svenskars sysselsättningsgrad ifall nuvarande välfärdssystem ska bevaras. Regeringens misslyckade integrationspolitik tycks därmed tillfoga Sverige avsevärd skada avseende framtida välstånd. Ingenting tycks indikera på en ökad sysselsättningsgrad bland landets utlandsfödda medborgare i ett framtida Sverige, utan tvärtom förutspås tilltagande segregation mellan landets utlandsfödda och infödda medborgare. Nuders utspel upplevs också bekräfta en väl etablerad politisk lögn gällande förda asyl- och invandringspolitiks påstådda ekonomiska lönsamhet. Initierade medborgare genomskådade förvisso nämnda lögn omgående, men en enad politikerelit vägrade länge erkänna problem förankrade i svensk asyl- och invandringspolitik. Utlandsfödda medborgare ska inte skuldbeläggas med anledning av nämnda problem, utan all skuld måste påföras riksdagspartiernas medlemsklientel och Sveriges ledande opinionsbildare.

Homosexuella par och adoption

Homosexuella medborgare nekas adoptera barn av respektive adoptivbarns ursprungsland. Sveriges liberala politikerelit besväras givetvis av nuvarande situation, vilket ingalunda upplevs förvånande med tanke på liberalismens åsidosättande av barnens välbefinnande till förmån för vuxna medborgares påstådda rätt till individuell frihet. Sveriges riksdag tycks ignorera såväl svenska medborgares som utländska folks negativa attityd till att medborgare hemmahörande i en homosexuell parrelation tillåts adoptera barn. Brottsförebyggande rådet, Brå, och Forum för levande historia publicerade 2004 en rapport gällande 10 599 skolungdomars attityd till nämnda adoption. En majoritet av skolungdomarna ställde sig tveksamma eller negativa till aktuell adoption. Sifo genomförde 2001 en opinionsundersökning på uppdrag av Göteborgs-Posten, vars resultat visade på att 56% av alla tillfrågade ställde sig negativa till att homosexuella borde få adoptera barn. En betydande andel, 12%, uppgavs vara tveksamma till aktuell adoptionsform. Regeringen tillsatte 1999 en kommitté, vars ändamål delvis syftade till att utreda adoptionsländernas ställningstagande i aktuell fråga. Man tillfrågade inte mindre än 25 länders beslutsfattare och hela 17 länders makthavare besvarade kommitténs frågeställning avseende respektive lands syn på homosexuella pars rätt att adoptera landets barn. Samtliga svarande avvisade föreslagna adoption. Övriga länders uteblivna ställningstagande förklarades utgående från frågans kontroversiella art. Ett officiellt ställningstagande fanns således i somliga fall inte att finna med anledning av att aktuell fråga överhuvudtaget inte återfanns på berörda länders politiska agenda. Mot bakgrund av ovanstående statistiska undersökningars entydiga resultat anses nuvarande riksdagspolitiska acceptans gällande homosexuella medborgares rätt att adoptera barn vara föga demokratisk förankrad. I adoptivbarnens respektive hemland återfinns ett kompakt motstånd mot svenska statens förda politik avseende adoption. Utgående från aktuella fakta upplevs liberala partipolitiska sympatisörers floskelbetonade medborgarrättsliga retorik sakna stöd såväl av en merpart av Sveriges ca sex miljoner röstberättigade medborgare som av övriga länders miljoner, måhända miljarder medborgare.

Min egen åsikt i ovannämnda ärende åskådliggörs väl via Adoptionscentrums remitterade svaromål till regeringens tillsatta kommitté med uppgift att utreda aktuell fråga:

"Adoption kan aldrig vara en rättighet för vuxna. Vårt svar utgår från Konventionen om barns rättigheter (Barnkonventionen) och Adoptionscentrums policy. Policyn fastslår klart: Barnets intresse skall alltid vara utgångspunkten vid en adoption. Ett föräldralöst barn skall i första hand ges en ny mamma och pappa."

Sex och politik

Antalet registrerade fall av sexuellt överförbara sjukdomar har ökat påtagligt i landet under det gångna året. Ökningen av antalet registrerade könssjukdomar kan delvis tillskrivas bristen på informativ verksamhet i upplysande syfte riktad mot framförallt unga vuxna. Regeringen bör också anses ansvarig med anledning av den sexualsyn som förespråkas i samhället. Politiskt motiverade initiativ föranleder en förändrad attityd gällande sexuellt levnadssätt bland landets medborgare. Avsikterna bakom en förändrad attityd är inte enbart goda. Visserligen kan måhända tidigare förbud och inskränkta förhållningssätt vara av ondo, men regimens propagerande för förändring är troligen även av annan anledning. Ett mer lösaktigt förhållningssätt i mellanmänskliga relationer bland landets medborgare möjliggör svek och svartsjuka personer emellan. Detta medför en ökad påfrestning och ett utökat antal fall av missförhållanden bland svenska familjer. Följden blir många gånger plågsam för respektive part i en relation. Framförallt plågas ofta barn såsom en direkt konsekvens av en icke fungerande vuxenrelation. Splittrandet av familjeband medför en tillvaro av ensamhet och ökad utsatthet bland medlemmar av en tidigare familjekonstellation. Den ekonomiska konsekvensen kan ofta också vara påfrestande i form av ökad ekonomisk utsatthet. Ensamstående svenska kvinnor med barn utgör landets mest ekonomiskt utsatta grupp. Av nämnda anledningar och fler därtill, medför regeringens förmedlade attityd i nuvarande sexualdebatt ett mer ängsligt, oroligt och splittrat folk. En utsatt medborgare i avsaknad av ekonomisk och social trygghet är givetvis enklare att kontrollera och indoktrinera i ett samhällssystem. Familjens ekonomiska trygghet ersätts med bidragsberoende, vilket delvis utnyttjas för kontrollerande ändamål. I motsats till förda resonemang utgör ett folk, vars sammanhållning grundas i flertaliga, stabila och sunda familjekonstellationer en buffert mot en påtvingad samhällsförändring. Ett samhälle med familjen som grund kan utgöra en reell opposition mot landets regim. Via omintetgörandet av parrelationen försätts familjens oppositionella kraft i sank. Det medför att endast den politiska oppositionen kvarstår såsom motstånd mot aktuell regims förda politik. I Sverige är den politiska oppositionen skickligt kontrollerad av Socialdemokratiska partiet. Oppositionens enda chans till makttillträde följer av att landet tvingas utstå en svårare ekonomisk kris. Med anledning av en sådan situations utgångsläge är det svårt att tilltala väljarna i tillräcklig utsträckning för att erhålla stöd för ytterligare en mandatperiod. Regimvänliga medborgare kan förnöjt beskåda samhällssituationen medan regimkritiska medborgare rimligen oroas över rådande samhällssituation. Jag har inte för avsikt att fördöma eller berömma nuvarande maktutövning. Tvärtom vill jag bestämt hävda att valet av politisk åsikt är ett personligt val och ingen politisk åsikt kan vara varken riktig eller felaktig. Oavsett val av åsikt och därmed inställning till nuvarande situation, bör Socialdemokratiska partiet ges beröm för skickligt utövat maktspel. Ett faktum är omöjligt att förneka oavsett politisk åsikt, den svenska socialdemokratin är tveklöst bäst i ett avseende, nämligen att vinna riksdagsval.
Resonemanget kan tyckas en aning långsökt utgående från inledande anförande. Men såsom påtalats är ökningen av sexuellt överförbara sjukdomar en visserligen långtgående, men ändock direkt konsekvens, av regeringens politiska taktik. Min åsikt kan tyckas väl konspiratorisk, men man bör ha i åtanke att en statslednings maktutövning ytterst sällan är planlös och ogenomtänkt.

Feministisk propaganda

I svensk dagspress återfinns återkommande inslag av feministisk propaganda med avsikt att förvrida medborgarnas samhällssyn. I dagens dagboksinlägg avses ett feministiskt argument belysas utifrån ett mera objektivt perspektiv än nyhetsmediernas gängse proklamerade version. Feministanstrukna agitatorers retorik upplevs påfallande ofta vara hemmahörande i politisk extremism. I nämnda retorik uppviglas medborgarna till konspirationsteoretiska resonemang med avsikt att motverka politiska meningsmotståndare. Konspirationsteorins innebörd gör gällande att allehanda kritik mot aktuell teori inkluderas i teorins innebörd, såtillvida att all kritik ger stöd för nämnda konspirations existens. Exempelvis hävdas svenska män utöva ett systematiskt förtryck gentemot kvinnorna i Sverige. I nämnda exempel påstås eventuell kritik mot nämnda konspiration ge stöd för densamma, ty antingen förnekas aktuell konspirations existens av männen såsom föreskrivs av teorin, alternativt förnekas konspirationens existens av kvinnorna såsom en konsekvens av förtryckets manipulativa påverkan på kvinnans medvetande. I Sverige förmedlas feminismens konspirationsteori av såväl opinionsbildare som makthavare.

Borgström, allvetande eller ovetande ?

Aftonbladets urusla journalistik till trots, återfanns i dagens internetupplaga ändock en intressant artikel avseende lönenivå relativt kön med utgångspunkt från biologisk existens. Enligt Germund Hesslow, professor i neurofysiologi, medför en biologisk skillnad mellan mannens- och kvinnans hjärna att arbete belönas olika mellan respektive kön. Kvinnorna hävdas enligt artikeln prioritera andra ändamål med ett yrke än männen på bekostnad av en lägre lön.

Aktuellt utspel förkastas av jämställdhetsombudsman Claes Borgström såsom ett försök att befästa rådande samhällssystem. Huruvida en olik lönenivå kan förklaras utifrån en biologisk skillnad mellan respektive köns hjärna lämnas därhän. Istället riktas min uppmärksamhet mot jämställdhetsombudsman Claes Borgströms tvärsäkra vetskap om att en könsmässig skillnad i biologisk existens ej kan utgöra en orsak till rådande förhållande mellan respektive köns lönenivå. Borgströms utspel legitimeras av nuvarande regims politiska vision snarare än vetenskapliga fakta. Även jämställdhetsminister Jens Orback ertappas stundom med likartade politiska argument såsom metod att försvara aktuell jämställdhetspolitik.

Borgströms, tillika regeringens politik, rättfärdigas allt som oftast av en politisk vision, vars argument i regimens propaganda upphöjs till en absolut sanning. Borgströms oförmåga att acceptera en icke tilltalande tillvaro kan förhindra att reell jämställdhet åstadkoms. Regeringens politik borde förankras i vetenskapliga fakta och utgå från erforderlig kunskap snarare än en politisk övertygelse.

Gudrun Schyman, ett sista farväl ?

Idag deklarerade Gudrun Schyman att hennes medlemskap i Vänsterpartiet upphört. Schyman framhöll i sitt avskedsbrev att hon vigt sitt politiska engagemang åt kvinnornas välbefinnande i samhället. Schyman nämnde ingenting om att hon i åratal varit yttersta representant för ett parti, vars stöd till Socialdemokraterna möjliggjort nämnda partis regeringsposition. Vänsterpartiets och inte minst Schymans stöd till Socialdemokraterna möjliggjorde gångna decennium en ekonomisk politik, vars konsekvens påverkat studenternas, pensionärernas och ensamstående kvinnornas ekonomi ytterst negativt. Schymans politiska engagemang bidrog således till att förslava framförallt kvinnorna i bidragsberoende och frånvaro av oavhängighet till annan person. Schymans politiska engagemang gav även utslag i en påtagligt ökad brottsstatistik gällande våldtäkt och misshandel med kvinnan som främsta måltavla. En ökad polarisering mellan olika medborgare beroende på könstillhörighet följde också i spåren av Schymans politiska gärning. Därmed bidrog Schyman till ett splittrat folk, vars i grunden gemensamma intressen tvingades stå tillbaka till förmån för en fabulerad maktkamp. Schymans politiska engagemang utgjorde en klassresa med dunkla personliga motiv. Propagandan framställde Schyman som en kvinna av folket, en värdig representant för arbetarklassen. Successivt rämnade dock fasaden och bilden av en kvinna tillhörande Sveriges nya adelsklass, en privilegierad politisk överklass, framstod allt tydligare. Inte minst via Schymans tvivelaktiga ekonomiska förehavanden som gränsade till renodlad ekonomisk brottslighet, vars innebörd även stod i direkt kontrast till Schymans påstådda politiska ideal. Schymans framträdande politiska position och politiska ogärning till trots, återfinns Schyman sannolikt inte ens såsom en parantes i skenet av framtidens historiska tillbakablick.

Rättspsykiatri, en jämställdhetsfråga ?

Idag uttalade ett flertal forskare i rättspsykiatri kritik mot rättsamhällets åtskillnad avseende påföljd beroende på åtalade personers könstillhörighet. Enligt forskarna bedöms en kvinna oftare än en man allvarligt psykiskt störd. Chefsöverläkare Göran Källberg hävdar att en kvinnas hälsotillstånd bedöms utifrån antagandet att någonting är konstigt och sedan söks en diagnos istället för att förutsättningslöst undersöka personens psykiska hälsotillstånd i förstaläget. Professor Anders Forsman påstår att en rättspsykiatrisk utredning av en kvinna baseras på ett statistiskt urval istället för en enskild personbedömning. En kvinna anges förhållandevis sällan såsom gärningsman i ett våldsbrott, vilket medför att en kvinna automatiskt anses allvarligt psykiskt störd. Jeanne Ahlberg, överläkare inom rättspsykiatrin, fastslår att en kvinna måste uppvisa ett betydligt mer uttalat sjukdomstillstånd än en man för att klassificeras som allvarligt psykiskt störd. Vidare menar Ahlberg att en kvinna med ett oskuldsfullt utseende friskförklaras efter en kortare vårdtid än en man med ett mer ondskefullt utseende. En människa dömd till rättspsykiatrisk vård släpps generellt efter en kortare avtjänad strafftid än en människa dömd till fängelse. En kvinna döms således lindigare än en man avseende såväl påföljd som strafftid

Skuld, en könsfråga ?

Kammaråklagare Magnus Oscarsson i Örebro beslutade nyligen att åtala en kvinna i Kumla för grov misshandel. Kvinnan anhölls för nämnda brott sedan hon utsatt sin sambo för en synnerligen brutal misshandel. Med anledning av i massmedia publicerade bildbevis återfinns knappast något annat alternativ för åklagaren än att åtala kvinnan. Att en kvinna tvingas stå till svars för att ha misshandlat en närstående är tämligen ovanligt. Likaså är det tämligen ovanligt att en kvinna åtalas för sexuella övergrepp av barn. Barnens Rätt I Samhället, BRIS, presenterade tidigare i år statistik, vilken angav att ca 25% av telefonjourens hjälpbehövande barn hävdade att en kvinna var ansvarig för respektive övergrepp. Övergreppen påstods även generellt vara av lika allvarlig art som sexualbrott begångna av män. BRIS:s statistik är alarmerande eftersom en kvinna endast anges såsom gärningsman i någon enstaka procent av alla åtal gällande sexualbrott mot barn.
Enligt min uppfattning grundas missförhållandena i rättsamhällets verklighetsfrämmande bild av kvinnan. Inom svenskt rättssamhälle återfinns en nästan barnsligt naiv tilltro till kvinnans oskuldsfullhet. Inställningen är förmodligen ett resultat av en patriarkalisk samhällsordning, vilken givit kvinnan en särställd position i samhället. Svensk domstol borde i jämställdhetens namn vidga kvinnoperspektivet och i framtiden även inkludera kvinnlig brottslighet i brottsbalken.